Norrländska Korrespondenten – 15 november 1873, sida 2

dels en liten trädgardstäppa, deruti blommor iugalunda saknades, vitnade om ett skönhetssinne, den tiden icke så särdeles vanligt bland landtberolkningen. Hustrun hade hunnit hem ett par timmar före mig. Friskt björklöf var strödt på stugugolfvet, hvarest baruen rena ocb synbarligen iklädda sina söndagskläder sutto leende och jollrande, lekande med de späda björkbladen. Lyckliga barndom! hur ofta leker du icke vid brädden af en graf; omedveten bäde om de förhoppn ingar, som där måhända vermyllas och om dem, som framtiden staller på dig själt! I fönstren, som voro lindrigt öpnade för att insäppa frisk luft och försedda med suöhvita gardher, stodo blommavde gyllenlackor och knoppance törnrostråd. Alt i detta rum, ifrån den allmänua snyggheten, de eukla möblerna, bokyllan vid fönstret, den gamla värgklockan, hvas knäppningar måhända påminde den sjuke, att hvarje slag deraf flyttade honom en sekund närmare det oändliga; alt i detta rum påminde om detta obestämda nägot, som kallas trefnad och hvarförutan hemmet kännes kallt eller tryckande; det må nu vara i de rikes gemak eller den fattiges koja. Att jag vid ett tilltälle som det dåvarande skänkte uppmärksamhet åt, hvad man skulle tycka, dylika småsaker kunna härleder sig, helt enkelt däraf, att jag altid dragit slutsatser om personers karakter och lefnadsvanor från den prägel de gifva åt sina hem, och ursäkter af personer för bristande snygghet eller ordning anser jag alltid som ett omedvetet uttalande at att de sakna hvad de beklaga. Forts.)