jag mig it, tittande då och då genom rutan på dörren i fall någon skulle komma in i boden. Eftr en stund inträdde ånyo Gustaf Bård, såg sig onkring, som jag tyckte med ett upphetsadt utseende; men då jag icke brydde mig om att gå ut, ryckte han till sig med synbar häftighet hyfveljernet der han lagt det innanför gallret vid fönstret och störtade ut. Klockan hade nu blifvit åtta, den tid då boden fick låsas, hvarföre jag tillkallade drängen och befallde honom verkställa detta. Vi hade uätt och jemt buunit verkställa denna förrättning samt släcka lampan och tända lycktan, som drängen medförde, för att genom bodkammaren och kontoret gå in till sitt rum, då vi utifrån gatan hörde ett ångestrop, så förfärande ryshgt, att vi båda tili eo början stodo stumma af bestörtning. Ögonblicket derefter kastade vi bommen och hasparoa ifrån dörrarne oth störtade ut; men då var ånyo allting tyst och ingen menniska synptes till. Dessutom var det mörkt som att titta i en säck, ty den tiden hade ännu icke ens de så kallade Argandska lamporna kommit i bruk, utan fanos det på sin höjd öfver en eller anhan port en tarflig oljelampa, lysande enligt ordspräket: asom en palt i en hornlykta. (Forts.)