Norrländska Korrespondenten – 13 november 1873, sida 2

II. Några timmar sednare guungade jag för en lätt sydlig bris öfver de glittrande vågorna, på väg från staden till Lyckeby, der jag arnade ta skjuts för att bege mig till måla, Bärdens hemvist. Sceueriet på denna en knapp half mil långa sjöled är ett af de täckaste och vackraste man kan skada. Närmast staden är det visserligen ingentiug aumarkningsvärdt; men snart framtittar om babord Uästöviken med sina leende trädgrupper oeh sitt vackra corps de logis. Om styrbord har man Carlsbolmens kala klippa med sitt derinvid belägna yppeliga badställe. Nagot längre bort följer Verkö med sina grönskande ängar och sin ända ner ibland straadens klippor rotfästade ekeskog, samt sitt landtligt täcka boningshus, just då inbäddadt och liksom äfversnögadt af blomstrande fruktträd. Änun en liten bit väg till och Ringösundet öppnar för blicken sin tjusande famn, der Riogö liksom utgör den svällande barmen och nu i våreus första fägriug prunkunde med bokskogens ljusgröna florslöja. Strax bortem Ringö med sitt, åtminstone då för tiden, lilla förtjusande. erimitage, öppnar sig Lyckebyån, som här utfaller i Östersjön, och vid hvars leende stränder anspråkslösa, men vackra boningshus framtitta, för det mesta inbäddade biand yppiga fruktträd. Der framskymta och de få kvårstående ruinerna af Lyckeåborgs gamla slott; ou omslingrade af vintergröna och caprifolium. påminna de om en tid som farit; men vid deras fot har den vilda törubusken slagit rot och lemnar skydd för söderns näktergal, som här i nordens ljusa och korta vårnätter slår siva svär