Norrländska Korrespondenten – 13 november 1873, sida 2

Y R 3 Gustaf Bard. Berättelse af —e. (Ur J. T.) (Forts. från nr 132) Då jag nedskrifver dessa rader, ha nära tjugo år grott sin förgätenhet ötver de friska sar, som då af olika orsaker blödde i tvenne menniskohjertan; men den erfarenhet jag då erhöll har icke svikit. Menuiskorna i allmänhet äro så spendersamma med sina förtroenden i ditt och datt, om strunt och elände. Och så beskärma de sig alldeles fasiigt ifall tredje man sedan omtalar, att fru A. går snedt på veustra klacken, eller att herr B. kvällen förut druckit mer än tre toddar, o. s. v.; men om det som rör sig på djupet af deras iure lif om handlingar, hvilka de tro glömda, men vid hvilka, då omständigheterna påminna derom, det liksom kläcker till i bröstet på dem, vid bekymmer för den timliga utkomsten, vid bedömmandet och bestämmandet af företag, som ofta förändra rigtningen af ett helt lif, — vid dessa och dylika tilltälien, huru sällan händer det att mannen då meddelar sig i verkligt förttoende till hustrun eller till vännen, om han är lycklig nog att kunna förvärfva och behålla blott en sådan! Nej, ban gömmer det, som bergsklyftan gömmer alpvexten, afundsjukt för deltagandets solstrale, rädd att den himmelens perledagg. som vi kalla tröstens tårar, skall uppfriskande inverka på hvad han söker dölja, eller blyg för det leende skämtet, som likt en frisk vind vill bortblåsa eller skingra iuhilluiageus töcken.