Norrländska Korrespondenten – 13 november 1873, sida 2

miska toaer för att påminna också om den tid som kommer. Alla dessa naturens hemligheter gingo dock denna dag nästan obemärkta förbi mig. Tankarna sysselsatte sig, ensam som jag var, med åndamål för mitt besök, den sjukes helsning och den sannolika orsaken dertill. Det är om denna jag nu vill berätta. Det var väl tolf eller fjorton år före den tid, som nu afhandlas, som jag blet bekant med Bard. Han var då i snickarelära och skulle snart bli utlärd, som det hette, jag deremot var ett slags magasiusbokhällare hos en handlande, med skyldighet att ätven hjelpa till vid bodgöromalen. Pojkar i egentlig mening voro vi båda, och om någon för min räkning hade gjort sig förtjent af ett kok stryk och jag antiogen icke hade tid eller kratter att likvidera samma, så behöfde jag blott be Bärden derom och jag kunde vara viss på, att de erhöllo både kapital ock ränta; ty Gustaf var en ovanligt hurtig, vild och tillika stark yvgling. I gengäld för dylika och andra små tjenster vankades emellanåt, då jag var i källaren, en arommaren eller då och då en å4hackar; men hvad Gustaf framför allt satte värde på, var att fä lana och läsa romaner, hvilket så mycket lättare lät sig göra. som jag sjelf den tiden nästan slukade innehållet af dylika. På detta sätt uppstod och utvecklade sig bekantskapen oss emellan men för att göra den händelse, hvarom fråga är, mera förklarlig för läsaren, mäste jag äfven uppehålla mig något vid tiden då den inträffade och de lyten, som denna tid i rikt mått erbjöd.