nu uppstod hos honom planen att återeröfra sitt konungarike Neapel. Måste ej neapolitanarne, som så hade ärat honom, hälsa hans ankomst med ännu större entusiasm, än de för honom främmande korsikanarna? Skulle, kunde det väl dröja att antaga Murat i stället för den hatade Ferdinaud af Bourbon? Så mognade den äfventyrliga planen till besiut, och med ifver satte sig Murat i rörelse för att återförvärfva sin törlorade krona. Han, ett lyckans skötebarn, som från sin faders värdshus uppstigit till en af Europas präktigaste troner, så rik på ära och ryktbarhet, skulle han ej ännu en sista gång försöka lyckan? Huset Ceecaldi blef nu en samlingsplats för många officerare och män från när och fjerran, som ville förbiade sitt öde med Murats. Franceschetti, ehuru han enträget afrådde konungen från hans plan, gaf, drifven af den högsta pligtkänsla, sin förmögenhet åt den man som förlorat en krona. Baron Barbero, en af Murats gamla otficerare, kom på hans kallelse och öfvertog ledningen at den tillämnade sjöexpeditionen. Ea korsikansk agent for i hemlighet till Neapel, för att derstädes spela Murats plan i händerna och upptaga pengar. I Bastia köpte man tre fartyg, hvilka likväl straxt derpå blefvo tagna i beslag af frunsmännen, hvarigenom ock det djerfva företaget bragtes i fara. Murats beslut var dock orubbligt; han litade på sin lyckliga stjerna och var ötvertygad att han blott behöfde stiga i land på kalabriska kusten, för att af det tlllskyndarde folket blifva förd i triumf till konungapalatset i Neapel. Alla afrådande föreställningar tillbakavisade bag