att uthärda kampen och uppnå den trygga hamnen innan stormen ökas, och fjärran uppstigande ovädret lössläpper elementerna. Eu man står i förn och skådar ångestfullt än i det upprörda vattnet, än upp mot himmelen, genom hvars svarta moln redan här och der en blixtstråle ljungar. Åadtligen, ändtligen, drifver slupen, redan nästan ett vrak, in i hamnen, faran är öfverstånden, den främmande mannen i fören sättes i laud. Genom det ödsliga Bastias gator framskrider han skygg och osäker om vägen. Han är djupt iohöljd i en kapuschongkappa, bang hufvud är begrafvet i en mössa af svart siden och endast det tjocka skägget sticker fram. Pantalongerna, damaskerua och skorna äro desamma som de af den simpla franska soldaten begagnade. Så snart han har staden bakom sig, skrider han raskt vidare på den bergsväg, som här framstryker, och om morgonen uppnår han, utmattad af hunger och anstängning, den lilla staden Vescovato. KHvar är huset Ceccaldi? frågade han en korsikan, den han mötte på stadens torg.n äDer!o? svarade denne, pekande på ett hus, och blickade förundrad efter den hemlighetsfulla gestalten. . Främlingen inträdde i huset Ceecaldi och lät föra sig till den här boende general Franceschetti. Då han nu stod inför honom, oeh generalen förgäfves grundade på, hvem denva afmagrade gestalt kunde vara, utropade hau med tårar i ögonen, i det han slog tillbaka kapuschongen: aFranchschetti, känner ni icke mer igen mig? Vid ljudet af denna röst — ännu en blick —