Konung Mural. Vuterlooslaget hade stått — ännu en gång bade Napoleons rike blifvit söndersplittradt i en fruktansvard slagtning: kejsaren sjelf var afsatt fran tronen, hade flyende fallit i engelsmännens bänder, var en fånge; bestämd att ända till lifvets slut vistas i landsflykt på S:t Helene midt i oceanen. Segrarena höllo Frankrike besatt och stödde med sina bajonetter bourbonernas återupprättade tron. Cäsars paladiner voro i fävgelse, landsflyktiga, skjutna förborgade, fågelfria, förföljda. Och hvar var den mest glänsan sje, den djerfvaste af dem, konung Murat, kejsarens svåger, den präktige riddaren, den ärorika generalen, det sköva Neapels stolta herrskare? Iagen viste det; han hade etter det olyckliga kriget i Italien begifvit sig bort, hans rike hade åter blifvit intaget af de sicilianska bourbonerna, och bourbonska hejdukar sökte honom öfverallt, men förgäfves. Murat, den fågelfrie, hade försvunnit under kejsarrikets ruiner Markisen af Riviere, hvars lif han en gång räddat, låter sina soldater fåfängt bemöda sig, för att uppsöka offret. Eno stormig Augustinatt 1815 kämpar en liten slup med Medelbafvets häftigt rullande vågor, för att uppnå Bastias hamn på Korsika. Med hvarje viudstöt, som borrar sig ned i det svarta hafsdjupet, hotas nötskalet af faran att begrafvas under vågorna, att sjunka i den gapande afgrunden. Besättaingen, blott ett par man, arbetar sig nästan alldeles uttröttad, för