Norrländska Korrespondenten – 4 november 1873, sida 2

aSituationen var effektfullo och högst poetisk. Vattenpussen hade efter sin ofrivilliga rörelse återvunnit fullkomligt lugn och afspeglade nu med sin silfverklara yta den blåa himlen. På ena stranden stod Mätta; hennes kinder voro rosor, hennes hy var var liljans, och hennes ögon voro som tvänne klasar Förgät-mig-ej lo På andra stranden stod Jeppa, ett nedsmordt offer för trogen kärlek, vacklande meilan fruktan och hopp. Mellan honom ock Mätta sväfvade den blånande skyn; ett steg blott framåt till ömsesidig omfamning, och himlen skulle hafva blifvit rörd af deras förening. Då höjde sig Jeppas bröst i vild förtjusning, och han ropade öfverljudt: uSöta, snälla, goa Mättaa, bli min fästmö och kom i min famn ho aHon skall så tusan heller komma i din famn, din söltass lo ljöd nämdemannens barska röst bakom Jeppas rygg. Nionde kapitlet. Jeppas flykt. Om någon af eder, mina ärade läsarinnor, någonsin blifvit stungen af en orm och sprungit upp och stirrat på den oväntade fienden, och om dessutom hela vida verldens följetongsläsare stått och sett på, så skulle jag för visso ej nu behöfva skildra Jeppas beteende vid nämndemaannens oväntade tilltal. Likaså är jag fullt öfvertygad, att den första tanke, som efter en sådan olyckshändelse skulle tagit ut sin rätt hos den bitne, skulle hafva varlt: fly! flyt Så ock hos Jeppa. Ett, tu, tre satte han åstad ur både nämdemaunens och hans Mättas äsyn