Norrländska Korrespondenten – 4 november 1873, sida 2

vardus 1 V.ttaet. Da skrek nämdemavsmor till för tredje gången, och — Jeppa gick till botten. Elfte kapitlet. Jeppas räddning. Nämdemansmor var en rask gumma, och ionan fem miuter voro förflutna, hade hon sändt alla sina hemmavarande drängar ned till ån med draggar och båtshakar för att fiska upp Jeppa. fem minuter hade öfvergått till den flydda evigheten, innan en af drängarne utropade: aHär bar jag honom! Kommen bit och hjelpen mig att hala. Uppwaningen åtlyddes, och inom femtio sekunder såg man Jeppas hufvud ofvan vattenytan! Man halade vidare, och innan de äterstående tio sekunderna af minuten förflutit såg man Jappa hänga sväfvande öfver vattnet vid ändan af en lång stång; båtshakens krok hade gripit fast i hans ena byshängsle. Solfte kapitlet. Jeppas tillfrisknande. Man bar genast Jeppa till nämdemansgården och lade honom i Mättas säng, som stod bäddad tillreds. Intet spår af lif förmärktes i hans bleka anlete; blott dödens hemska lugn lästes der. Då kom Mätta in och rusade bort till sängen, kastade sig på knä vid densamma och ropade: HJeppa, min Jeppa la — Men Jeppa hörde det icke. Heta tårar runno utför Mättas kinder, och