Jeppå Rask. Fjerde kapitlet. (Forts. från o:r 128.) Jag följde nu Jeppa med ögonen och såg, huru hans kinder från att vara likbleka på en liten stund blefvo blossande röda, haus näsa fick en högre färg, och från söndagsmössans skärm började svetten att flyta i strömmar. Då, o ve! låg der eu sten i Jeppas väg och på andra sidan stenen en vuttenpuss, och i den vattenpussen stod Jepga på näsan. Ej förr hade jag sett Jeppa falla, än han åtar var på benen igen. Men då — jag säger för andra gången: o ve! — stod Mätta framför honom i all sin fagra glans och skrattade af hjertans grund. En sotare och en mjölvare sticka ej ens så bjert af mot hvarandra, som Jeppa mot Mätta i detta ögonblick. Mätta lyste som en sol, men Jeppa icke ens så mycket som en palt i en hornlykta. Stackars Jeppal! han stod som förstenad; skulle han nu beskrattas äfven af henne, för hvilkens skull han måst utstå så många vedermödor. O du grymme Amor! Du må bli målet rör mitt tredje ve!