Norrländska Korrespondenten – 1 november 1873, sida 2

Sjunde kapitlet. Jeppa blir afkyld för andra gången. Mängen gång har jag hört omtalas sångens förmåga att värma och elda sina idkare, men aldrig har jag trott derpå, förr än jag genom Jeppas exempel blef öfvertygad derom. Jag säg honom träda blek och försagd ut under det fria himlahvalfvet, jag såg honom vanka framåt i stråten som en drönare och jag sag huru den ena rysningen efter den andra genomilade hans leder; men på samma gång trängde äfven guolet af KMätta och jag och Mätta och jag fram till mina öron, och jag vardt högeligen förvånad; aldrig i mitt lif hade jag förut hört en menniska, som såg nästan lifdömd ut, sjunga på en så fröjdefulltrall. Jag räknade derför ut, ati han måste hafva börjat sjunga, då han var i en gladare stämning, och att han då måtte hafva kommit så i farten, att icke ens de allra sorgligaste drömbilder sedan förmådde hejda hans tunga. — Som ni torde erinra er, stämmer också denna uträkning öfverens med uppgifver, som jag efter trovärdig källa lemnade i slntet af föregående kapitel. (Forts.)