sin kårslön, och ändå var han alltid på dansnöjena lika städad och putsad som någon nämdemansson. Och då han dertill såg mäkta bra ut, så var det ej underligt alls att han blef föremal, för månget smäktande ögonkast från de landtliga tärnorna. Besynuerligt nog såg det icke desto mindre ut, som om Jeppa hvarken bade ögon eller öron för deras halfkvädna kärleksförklaringar, och det enda sättet att förklara detta är att antaga honom sjelf vara sårad af någonting sådant, som i romaner och andra vackra böcker kallas för Amors pilar, Huru emellertid härmed förhöll sig, skola vi sei nästa kapitel.