des inom länet wisat fig uti redan inträdd flogabrist eller uti ett tillstånd, fom mer eler mindre närmar sig till brist; och uppenbart är, att den misshushållning, för hwilken skogarne warit utsatta, kommer, om den får fortgå od lemnas ohejdad, att förr eller sednare medföra allmän skogsbrist samt förwandla länet till föga annat än en öde mark, i all framtid omöjlig för all kultur Dessa förhållanden hafwa, då för hwar och en fom mil taga i allwarligt betraktande den stora betydelsen skogarne ega, själfmant framställa fig de wåädor det rådande slöseriet med skogstillgången fan med: föra, ock ingifwit Westerbottens läns landsting allwarligt bekymmer för framtiden. Wäl har ge: nom eders kongl. maj:ts nådiga stadga angående afvittringswerket fi Wesierbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 sistlidne maj en ytterst wälbehöflig gräns blifwit satt emot en öfwerdrifwen skogsafwerkning inom dessa lappmarker; i det att uti 8 S af samma nådiga stadga, föreskrift meddelats derom, att egare af frälje: oh ffattehems man od lägenheter ej må öfwer den mid afvittring tilldelade skogen ega widsträcktare dispofitionsrätt, än enligt 5 af nådiga förordningen den 29 juni 1866, angåeende dispofitionsrätten öfmer skogen å wissa skattehemman, är egare af däri omförmälda hemman förunnad; men därimot står det hwar och en skogsegare å det s. k. nedre landet ännu öppet, att bedrifwa skogsafwerkningen ända till den gräns, att fara fan wara för handen för hemmanets bestånd och förmåga att ffatten utgör ra, då och först då konungens befallningshafwande jämlikt föreskriften uti nådiga förordningen om stogsegare i riket den 1 augusti 1805, eger att med fin ämbetsmyndighet ingripa. Då erfarenheten inom länet hittills ådagalagt, att på äfwertygelsens wäg skogsförödelren ide lan hämmas eller en ordnad skogsskötsel åftadfommas, samt antagligt är, att till följd af muvarande gynnsamma träwarukonjunkturer, den gren af skogshandteringen, fom omfattar sparrar och grufstöttor (pitprops), stall om en gräns derför ej sättes, ide allenast fortsättas inom länets fuftsocknar, få länge något der finnes att taga, utan äfwen, för tillfredsställandet af den öfwerdrifna spekulationens och winningslystnadens anfpråf, inom kort utsträckas till de flesta möjligen åtkomliga trakter, få wågar efter derom fattadt enhälligt beslut, Westerbottens läns landsting härmed hos eders f m:t underdånigst hemställa, att till förebyggande af den stora fara, som är för handen, och till åstadkommandet af en förbättrad hushållning med de enskilda skogarne. e. k. m:t täcktes ej mindre i nåder föreskrifwa, att enahanda föreffrifter, fom uti nådiga förordningen, den 10 feptember 1860 angående åtgärders widtagande till för rekommande af skogsförödelse å Gotland blifwit meddelade, afwen stola inom nedre landet af Westerbottens län tillämpas, än och till näftfommande års riksdag aflata nådig proposition om förbud mot export under 10 år of pitprops och sparrar of mindre dimenfioncr. Valstriden i Danmark. Den förenade wens ftern har nu utfärdat ett manifejt till wahmännen. Det är af följande lydelfe: Walmän! Striden mellan minifteren och folktinget har blifwit flyttad från oss ut till eder. Ministeren mill tillegna fig rätt att styra folket i trots af folketinget. Wi mille till förmån för folket göra den åsigten gällande att en sadan styrelse strider mot grundlagens ord och anda. Detta är en stor strid, hwilken wäl är lraft och uthållighet wärd; def utgång skall wara af genomgripande wigt för fri hetens lif i Danmark. Segrar minifteren, få är grundlagen förlamad. Segrar folktinget, så är ett af de farligaste försöken att kväfwa den folkliga frihetens utweckling tillintetgjordt. Inftällen eder alla på waldagen! Intet ffall förmå utplåna stridens egentliga föremål! på den ena fis dan ftår ministerielt enwälde, ett hinder för folffrihetens trefnad i alla folkets lifsfrågor, ett hot oc en fara för all politisk jemnlikhet och frihet; på den andra sidan stär den i grundlagen rotade folkliga sjelfstyrelsen, allt fruktbart frihetslifs oundgångliga medel. Wi hafwa på tinget wärnat folkets rätt; nu ären J kallade till strids; märnen nu I på wakdagen samma rätt.