Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1873, sida 2

den söte, dudomlige karlen, ja, honom ska vi visst bjuda . . . han bjöd mig upp till kotiljongen på Amaranten . . . men du mins jag kunde inte dansa den kvällen ... mamsell Bergström hade sytt min nya gula sidenklädning för trång . . . sätt en kråka för Nejonöga! — Ja, mena nu måste vi också ha en dansande dam till ... hvad säger du om vi skulle bjuda lilla mamsell Sprattelgren ... Sprattelgrens och jag va skolkamrater, fastän de sedan gick bakut för den stackars menniskan ... — Mamsel Sprattelgren, hvad tänker du på? En guvernant! Nej fy dång! Tyst, jag vet ... fröken Mögelhjerta få vi för all del inte glömma . . . Mögelbjertas ä gammal adel, de ä den ena riktiga fröken, som kommer på balen . , . men nog ä hon bra narraktig som dansar ännu, gamla menniskan ... hvarför hostar du min gubbe? — Jag? Nej, visst inte! Jag sitter bara och tänker på att vi nu inte kan bjuda flera . . Åtti jemt va de ja! — Skicka nu ut Olsson med listan och be honom med samma springa bort till kokerskan. Den välsignade menniskan kan man då aldrig få tag i. Jag har nu haft bud hes henne femton gånger . . . Och så får du lemna mig hundra riksdaler till . . . di jag fick i morgse åa redan slut! — Hr grossören är nära att ge till en suck, men en blick från hans frus skarpa ögonpar kväfver sucken liksom nyss hostan, han öppnar siu portmonnä, framtar en splitter ny 100krigare, stoppar på sig listan och går ut för att låta Olsson veta att han lefver. Efter timtals öfverläggningar med kokerskan aom ord