åoOch dettan, tillade han förbättrad, aaf flickan sjelf, modren hade alls ingenting mot partiet ... jag trodde icke mina sinnen ... men kvinnorna födas med list och koketteri, jag såg sjelf hennes blickar och miner ... och nu, utan några skäl ... hon kunde icke älska mig, det var allt. o aNå, men det tycker jag var nog oFan ock; du såg ju hur hon bemötte mig ... jag hade kunnat je mig dj —n på att bon var kär i mig ... det är något skvaller, något förb. prat hon fått höra. Föjer var i hög grad förbittrad, och glad att få bryta ut inför mig. Jag tunderade på om jag skulle upplysa honom om hvad jag förmodade vara orsaken till hans misslyckade frieri men som det ingenting skulle tjenat till, så teg jag. Kort tid derefter reste mor dotter till sina egendomar och vi talade icke mera om Augusta och Föjers planer på ett rikt gifte. Nu hade sex år förgått, jag återsåg i afton den lilla tafatta förlägna flickan förvandlad till den mest förtjusande, öfverlägsna och eleganta kvinna, och såg min stackars vän lika kär och förvånad hvid hennes åsyn, som hon då i sin barnsliga oskuld visat sig vid hans. Jag såg i hennes blixtrande ögon historien om det sjuttonåriga, förödmjukade hjertats strider, tårar, undertryckta kärlek, samt planer till hämd; och nu dessa planers fullbordan; triumfen i de vackra läpparnes trotsiga och stolta leende, men äfven, o ve! i ögats ofta fuktiga glans en aning om att straffet kauske icke skulle räcka länge; ty i någon vrå af kvinnans hjerta sitter ändå alltid kvar, bur undanträngd han blifvit, en liten alf, som vid första tillfälle tittdr fram och hviskar om den första kärlekens minnen. (Slut.)