Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1873, sida 2

trampa i kjolarne och falla öfverända är ännu sämre. Stackars liten, hon tappade också alldeles hufvudet och var nära att, till råga på olyckan, börja gråtan, fortfor han ännu småskrattande, under det han tände sin cigarr. I detsamma inkom en vaktmästare och sköt upp en dörr bredvid, som stått halföppen. Det var ett toalettrum för fruntimmerna, och straxt innanför stod Augusta med kappan till mälften svept omkring sig. Hon hade hört hvarjje ord. Jag såg det på hennes blekhet, och det wttryck af smärta, harm och förödmjukelse, som lästes i hennes ansigte. Det var troligen hennes första erfarenhet af den verlds sätt att döma och reflektera, hvaruti hon inträdt. Det kalla och grymma lättsinne, som gör hvar och en till offer för, och hvar och en till utdelare af dessa nålhvassa förödmjukelser, som åtminstone i ungdomen göra oss en så bitter smärta, hade här känts dubbelt störande, då det kom ifrån den hon älskade bade kanske helt och hållet krossat hennes unga hopp om sällhet. Dessa tankar trängde sig oemotståndligt in i min själ vid åsynen af Augustas bleka ansigte, då dörren öppnades och tillslöts, och inpräglade denna afton i mitt minne. Föjer hade vändt ryggen åt dörren; han var nu redan ute i förstugan och hade ingen aning om den verkan hans yttrande haft. Någon tid derefter, då jag en afton fann honom vid ett infamt lynne och frågade honom om orsaken, berättade han mig att han friat till Augusta B. och, till sin stora harm och föruadran, fått ett afgjort nej.