Norrländska Korrespondenten – 21 oktober 1873, sida 2

Hvem har icke någon gång i sitt lif känt den oemotstäåndligt tryckande verkan, som ett helt sällskaps blickar utöfva, den peaniska förskräckelsen för åtlöje, en förskräckelse som med allt skäl och i ordets egentliga mening kunde kallas spökrädsla, och som, i likhet med denna under vissa förhållanden, vid en viss sinnesstämning kau helt och hållet beherrska oss? Vi harmas deröfver, vi öfvervinna den till det yttre, vi trotsa den kanske till och med, men inom oss äro likväl våra känslor kufvade under det intryck vi röna. Det obehag, den ångest vi känna, sträfvar förnuftet fåfängt att bortressonera, åtminstone så länge vi äro unga. Hvar och en föraktar dessa små ouppräkneliga bagateller, hvaraf sällskapslifvet består men ingen enda skulle vilja fela deremot, eller förglömma gågon af dem. Hvar och en särskildt i detta stora sällskap har ingen särdeles auktoritet för oss, är af ingen vigt; men der sitta de allesammans, på en gång åskådare och skådespelare, domare och dömde i den representation, som får namn af bal eller supe; och sällskapslifvets hela inre ide har ofta förefallit mig som en ständig ströfvan att söka rangera sig sjelf till det ena partiet och undvika det andra, En distraktion, ett dumt eller förhastadt yttrande, ett obetydligt missöde — så obetydligt, att vi blygas att tänka derpå — har låtit oss för några ögonblick göra en löjlig figur, och förargelsen deröfver plågar och förödmjukar, och visar oss med hånande säkerhet, bur beroende vi äro af olle dessa menniskor, i sjelfva verket sv likgiltiga för sso (Forts.)