Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1873, sida 2

argliga för andra, men så litet intressanta. Nu tilldelade jag honom i hast en helt olika rol; min inbillning förledde mig genast, trots vår gamla bekantskap, att gå till en annan ytterlighet och att i min arme vän se offret för en djup, men dolk passion, hvarigenom min vänskap och mitt intresse för honom fördubblades. Jag ville således taga i närmare betraktande föremålet för denna förmenta kärlek och närmade mig derför förmaksdörren, Ehuru jag alls icke observerat den ionträdande damens anletsdrag när hon gick förbi oss ute i salongen, igenkände jag henne likväl på den rosenröda klädningen. Det var i sanning ett vackert fruntimmer, och klädd med denna utsökta smak och elegans, som låta oss känna ett verkligt nöje vid granskningen af de förtjusande detaljerna i ett fruntimmers toalett, denna förtrollande harmoni, hvilken bevisar lika mycket skönhetssione som koketteri och som förädlar det sednare genom det förra. Den vackra kvinnan vände i detsamma sina mörkblå ögon — hvilkas utmanande eld nästan förbländade mig — åt dörren der jag stod, och jag insåg genast att det var fullkomligt förlåtligt att bringas ur koncepterna af denna blick. Emellertid tycktes hennes ansigte icke vara mig obekant. Det återkallade någon hågkomst, som jag icke förmådde reda, och jag höll just i tankarne revy med alla dem af mina bekanta med hilka hon kunde ega någon likhet, då någon i detsamma slog mig på axeln. Jag tror du fallit i så djup beundran, att du hvarken hör eller serp, sade leende en af mina bekanta, hvars helsning jag icke hört.