—— Ä ——— flicka som tar pengar af herrar, så bedrar han sig! Den ofvan omtalade poliskonstapeln hade emellertid slagit sina lofvar kring hertigen och kullan, och skyndade att hejda den sistnämnda. — Stanna du, kulla! och behåll hvad du fått af hertigen! — Hvilken hertig? Den der? frågade kullan misstroget och pekade mot slottet. — Hertigen af Dalarne. — Herre je! Var det ban! sade kullan förvånad, Efter en stunds funderande tillade hon: Der ba vi ägget med Dalmasen. Kullan neg för konstapeln och aflägsnade sig. Efter att ha gått en stund, staunade hon och stälde sig att uppmärksamt betrakta silfverspecien, som hon ännu böll i handen, ?Du får aldrig komma ifrån mig!? utropade hon slutligen, stoppade slanten i barmen och fortsatte sedan muntert sjugande den återstående vägen. Jag har upptecknat den lille episoden efter kulans egen berättelse, och att den kära spesien kommer att följa henne till döddagar, derom är jag öfvertygad; han har redan följt henne i brudstol, och hon sitter nu en välbestäld hustru på ett litet hemman långt uppe i Mora. Da enda tårar hon fält under sitt äktenskap framkallades af sorgebudskapet om Dala-hertigens död. Specien betraktas sedan dess, mer än någonsiu, i hennes lilla hem såsom en relik. Han har hittills ock bragt henne välsignelse och lycka. (N. T.)