Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1873, sida 2

Kullans specie. Ea skön solvarm morgon, kort före midsommaren år 187—, steg hertigen af Dalarne, enligt sin vana, tidigt upp för att taga enpromenad i det fria och njuta af den herrliga junimorgonen i Hagas förtjusande park. Efter att sjelf ha klädt sig — kammartjenare och lakejer sofvo ännu oskuldens sömn — tände han en cigarr, stoppade ett par i fickan och begaf sig ut i Guds fria natur. Den förste han träffade under sin vandring var en vakthafvande poliskounstapel, som han genast språkade an. — God morgon P. En gadomlig morgon! Konstapelo gjorde naturligtvis honnör. — Gud bevare ers kuaglig höghet! Det är det visst! Också leker fisken der nere i Brunnsviken, så det rä lust och glädje att se derpå. — Allt i naturen fröjdar sig, käre P. Hertigen tog fram en cigarr, räckte konstapeln den och tillade: När hofmästaren hunnit stiga upp, så gå till honom och helsa från mig, så får du litet frukost; en stor sup, och en smörgås och en half butelj öl ska du ha, och seen kan du ta nägra bloss af den der. Hertigen fortsatte sin vandring. Han hade icke hunnit långt, förrän han mötte en helt ung dalkulla, som muntert gnolade på en visa; Från ett ok på hennes starka, men väl formade axlar nedhängde två stora med lock försedda korgar. Hertigen helsade vänligt, — God morgon glada kulla! Du sjunger och är så munter i dag!