Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1873, sida 2

——ä— — — — — —w —— — ——————— —— — Du gissar rätt, svarade hertigen skrattande. — Ska han köpa något mera brö? Jag bar inte tid å stå här längre! — Dröj till ångbåten kommer. skall jag bjuda dig på resan till Järfva. — Tack ska han ba; men jag får lof att gå in på så många ställen under vägen, sade kullan och neg. — Låna mig då din halsduk att taga brödet i; jag skall strax komma igen med den. — Åh, han kan ju taga det i rockskjörte vet jal! — Ja, det är sannt svarade hertigen godmodigt och försökte följa kullans anvisning, men han bar sig i kullans tycke så tafatt åt, att hon medlidsamt utropade: — Se, så dumt han bär sig åt! Jag ska väl hjelpa honom, jag! — En bra karl hjelper sig sjelf, menade hertigen, som höll på att kikva af skratt. — Seså, låt mig hjelpan! Så euvis han är! En riktig stålskalle! — Seså, nu är det bra! Adjö med dig, min snälla kulla! Dermed räckte hertigen kullan en silfverspecie i likvid för brödet och skyndade tillbaka åt slottet till. — vänta, vänta litet! Det ska vara tillbaks! Han ska ha tillbaks! ropade kullan och skyndade efter hertigen. — Det får vara jemt för mig! ropade han tillbaka, i det han vände sig om. — Men inte för mig menade kullan. Han ska ha tillbaka, Tror han; att jag är en sån