Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1873, sida 2

— Det kan du vara så zer om! . .. Nå, hvad kallas det här brödet, då? — De å ju e kryddlimpa vet jabl — Den skall jag också köpa, till minne af dig, tillade hertigen skämtande. — Vackert minne, som han kanske äter upp till frukost! Men jag tycker om honom, för ban tycks vara en snäller karl. — Säg mig nu, kära kulla, hvar du är hemma. — Uvarför vill han veta det, då? — Jo, för det jag är dalkarl. — Det är vistom, det! menade kullan, tviflande. — Det är säkert att jag tillhör Dalarne! betygade hertigen muntert — Nej då. han är inte någon dalgosse, för de hör jag på talet, påstod kullan, — Har du inte hört att de kalla mig för dalmasen? frågade hertigen skrattande. Jag känner honom ju inte, och inte har jag hört det heller. Hertigen såg sig omkring, förmodligen för att söka upptäcka några fattiga barn, åt hvilka han kunde dela med sig af kullans brödförråd. Hvad ser han efter? Kanske väntar han på frun? — Nej, hon sofver än. — Kors i je! Sofver ho än? Då får han inte något kaffe när han kommer hem? — Nej, inte något, som hon kokat, åtminstone. — Ja, herrskapet har väl piga, kan jag tro? ——1nnnmz!w eo: nn nr——nooeoepponoonnnuwo oOoOooowcccoomlwi oo oocctomnnnwnwnoovowon nonume-s—-——mmm——— — — —