Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1873, sida 2

och jag tror icke heller jag blir den siste. Men jag kan ej anklaga någon annan än mig sjelf. Då arfprinsen fått mig ut ur fängelset och tog mig med sig, hade jag svurit på att icke draga min värja ... men då jag fick veta att Beville, den stackars saten, blifvit angripen ... då jag hörde knallen af gevärssalfvorna, fick jag isiunet att se träffningen på allt för nära håll. Han slöt ögonen, men slog snart åter upp dem, och sade med ett vackert leende: Bernard, madame de Turgis ålade mig att säga, det hon ännu beständigt älskar dig. Dessa voro hans sista ord. Efter en kvarts förlopp dog han, utan att han egentligen tycktes lida någonting. Få minuter derefter uppgaf Beville andan i armarne på munken, som försäkrade, att han tydligen hört fröjderop af englarne i luften, då de mottogo den botfärdige syndarens själ, under det att djeflarne under jorden svarade med ett triumferande tjut, i det de bortförde kapten Georges. I alla arbeten öfver Frankrikes historia från denna tid ser man huru La Noue öfvergaf La Rochelle, utledsen vid de inbördes krigen och plågad af samvetskval öfver att hafva kämpat mot sin laglige konung, huru den katholska hären blef tvungen att upphäfva belägringen, och hura den fjerde freden, som inom kort efterföljdes af Karl IX:s död, blef sluten. Och Mergy då? Tröstade han sig? Tog Diana en annan ålskare? Jag öfverlemnar åt läsaren att sjelf besvara dessa frågor, för att sålunda sätta honom i tillfälle att lata romanen sluta på det sätt som honom bäst synes. (Slut.)