Norrländska Korrespondenten – 25 september 1873, sida 2

presterna predika krig. Hör,minherre?, fortfor han och vände sig nu aodtligen till Laplace, adet är tid att äta middag, tror jag, och er hustru väntar er vist der hemma.)o Dessa sista ord gjorde presten alldeles rasande. IIan kunde ej i hast finna något passande skällsord, och efter som en örfil fritager från hvarje förnuftigt svar, aplicerade han en sådan på den gamle fältherrens kind. Du store Gud, hvad är det ni gör! ropade mairen. ÅSlå herr de La Noue, den bäste borgare och tappraste krigare i hela La Rochollelo Mergy som var närvarande, beredde sig att gifva Laplace en tillrättavisning, som han säkert aldrig skulle hafva glömt; men La Noue höll honom tillbaka. Då hans grå skägg vidrördes af den gamle dårens hand, var det ett ögonblick, snabbt som tanken, hvarunder hans ögon gnistrade af förbittring och harm, men i nästa ögonblick hade hans ausigte återvunnit sitt uttryck af iskallt lugn; man skulle kunna trott, att presten slagit en rommersk senators marmorbyst, eller att La Noue blifvit vidrörd af någonting liflöst — något, som blott var ett verk af den blinda slumpen. KFör den gamle mannen hem till hans hustruo, sade han till en borgarne, som ville släpa bort den gamle presten. -Säg till henne, att hon skall vårda honom väl; ty han är icke frisk i dag. — Herr maire, ni måste vara god skaffa mig hundratrettio frivilliga bland staden innevånare, ty jag ville gerna göra ett utfall i morgon vid daggryningeu. i det ögonblick, då soldaterna, som tillbragt natten i löpgrafvarne, äro stelfrusna, som björnarna hvilka man angriper,