tegat, d. w. s. den del af sjön, fom sköljer Smweriges westkust mellan Malmö och Göteborg, utfalla er laxrika floder, hwilka lemna den berömda Halmftadslaren, ostridigt den utmärktaste laxarten i Norden. Wenern år så stor oh — så att säga — hafslik, att man fan resa flera timmar på denfamma utan att ffönja ett spår af land. Äfmen Siljan och de lappländska träffen äro mycket stora och hafwa en omätlig rikedom af fisk. Det låter nu tänka fia, hwilken wigt, under sådana naturliga förhållanden fom de ofwan nämnda, sisket mäste hafwa för Swerige och man har därför med rätta bemödat fig att i Wien få wäl oh noga fom möj: ligt wisa på hwilken hög ståndpunkt siskodlingen och fiskerihandteringen därstädes befinna sig med affeende på så wäl de särskilda fångstredskapen som beskaffenheten af fiskerialstren. Den nu warande utställningen har bl. a. äfwen det anmärkningswärda företrädet, att den måste gifwa en få myc: fet trognare bild af det swenska fiskeriet, fom man äfwer för enskilda, fattiga personer, ja till en del fullkonligt utarmade fiskare, fom ingen ting mer ega m fin lilla båt och det oändliga hafwet, möj liggjct att på det berömligaste sätt deltaga däri med prof af egna arbeten, i synnerhet med wäl arbetide fifferi-redffap. . Fidkkriet i Swerige sammanhänger för öfrigt i mer in ett hänseende på det innerligaste med lan: dets Jela kulturhistoria. Etnografiska och arkeologiska forskningar hafwa nämligen til näftan fullkomlig wisshet å daga lagt, att den ffandinaviffa halföns urbefollning, hwilken i början städse slog sig ned wid själfwa hafwet och mynningarna af de larrika floderna, endast Helt längsamt och fmåningom, djupare inträngde i dalarne od) bergstrakter na, i det de helt enkelt följde laxen och dennes periodiska wandringar och därefter alt mer och mer utbredde fig längs utmed flodstränderna. Så war det fordom i mänsklighetens i dimmor bakdom of liggande. morgongryning, och få är det ännu idag fallet i Finlands och Lapplands mildoch ödemarker. De swenska skärgårdarnes fiskrikedom war redan i forna tider mycket stor och räckte till att lemna uppehälle åt en talrik folkstam. Man kan säga, att fisken warit om icke stamfar för, få åtminstone den som framkallat upfinningen af ffeppas farten, och skeppsbyggeriet war enligt de nordiska sagorna en sysselsättning, för hwilken ide ens flagtningarnas hjältar och kämpar blygdes; de små och oansenliga båtar, med hwilka fiskaren för att idka sitt yrke stack ut i fjön och med hwilken han djärft trotsade storm och wåg, förlängdes småningom til köpmansskepp, hwilka buro den insaltade fisken til aflägsna orter och folk; af de enkla Handelsfartys gen blefwo därefter sextonärade med aylne gallioner och brokiga sidensegel prydda Äwikinga-drakar, och man kan tänka sig det praktfulla ffådefpelet, man kan tänka sig lifwet wid stranden, då de stolta sjökonungarne, mången gång med hundratals sådane, från fina widsträckta wikingafärder hemkommo till samma stränder, där deras fäder med jagtspjutet och det af ben förfärdigade fiftjuftret i band ännu ströfwade genom urskogen. QA Fffeoånnaoch UnIIZaRKSLAÄ