Norrländska Korrespondenten – 18 september 1873, sida 3

Från utlandet. Såsom bewis på den i Frankrike rådande fi: endtliga sinnesstämningen mot tyskarne fan följande ur Köln. Zeit. hemtade berättelse tjena: Söndagen den 31 augusti begaf sig en ung tysk köpman jämte en järnwägstjensteman från Strap: burg till en wän i Avricourt. De företogo där: ifrån gemensamt (en i uniform) en resa till Guneville (nära Nancy). De hade knapt kommit 40 steg från bangården i Luneville, förr än de woro omringade af en hop gatpojtar, fom med skrik och förbannelfer tillkännagåfwo tre preussares anfomft. Inom fort hade en hop af 800 personer samlat fig omkring de tre tyskarne, fom under swordomar, flag, ftenz 06 smutskastning drefwos in i staden. Den ene af dem fom bar uniform, war nog lydlig att komma i ett par gendarmers händer och under deras skydd blifwa förd til bangården; de båda andra woro alt jämt blottstälda för pöbelns raseri. En polistjensteman, fom de bådo om hjälp, swarade hänfullt, att han ej more där för att skydda preusfarer. Under alla flags mifhandlingar trängdes de nu till en brygga. Kasta dem i floden, skreks det från alla sidor, och genast woro de, trots ett förtwifladt motstånd klämda intill stängslet. Då trängde sig en fransk kapten genom hopen och befalde den med hög röst att förhålla sig lugn och fila. Kasta honom också ned jämte preusfarne, skränade massan, oh utan twifwel skulle få gått, om ide militär infunnit fig. Nu fördes de twå tyskarne under betäckning fill fafernen. Kommendanten beklagade hwad fom fett, men förklarade, att det more honom omöjligt att låta föra dem til bangården, emedan detta ffulle medföra ett upror. Folkhopen, fom under tiden wuxit til 3,000 personer, hade imellertid följt efter till kasernen, där omäfendet förnyades. På bat: gator oc smygwägar fördes de då, under bemwafning af 15 man och den förut omnämnde kaptenen till bangården, men uphunnos på wägen oc nuf handlades ånyo. När de illa tilltygade ändtligen kommit fram, hade tåget gått och de måste inwänta ett godståg. Ännu wid deras afresa hade hopen ej lugnat fig, utan kastade under skrik och fwordomar stenar på det bortgående tåget. IIII7 TT CE NO ARNE REDS