IOPPILUNITET, Dc) Uttte ÅDALT yärttt HTJOUm UU TYLS kolagutskottet företagas i lördags. Slutligen wäcktes motioner: af hr Beckman om skrifwelse till k. m:t om antagande till offentligt bruk af 3:dje kapitlet af nya handboksförslaget samt af hr Linder, med hwilken hr Sonden före: nade fig, om enahanda åtgärd i fråga om 12:te kapitlet af samma handboksförslag, Gudstjensten wid kyrkomötets öpnande inled: des med afsjungandet af salmen n:r 327, 3:e ver jen, och leddes fången af en fruntimmerskör från orgelläktaren. — Därefter förrättades altartjensten enligt öflig ritual af komminister C. D. Berfen och hofpredikanten I. Widen, hwilken senare sjöng mes san. Under altartjenstens lopp afsjöngos några verser ur salmen n:r 145, hwarefter, under det 8 versen af salmen 120 afsjöngs, biskop Nundgren beträdde predikstolen. Till ingångsspråk hade han walt 3:dje versen ur Uppenbarelsebokens 5 kapitel: Och ingen i himmelen eller på jorden eller under jorden kunde ny: lata bolen och ide heller fe på henne. Efter en fort inledning, hwilken predikanten slutade med en bön om ödmjukhet od en ny wis anda, tog han med anledning af terten, Lukas Evang. 12 kapitlet 54—56 verserna, til ämne för fin predikan: Tidens tecken i fråga om Guds rite. Människan tillhör, fade han, tvänne områden, twänne werldar, hwar oh en med fitt ljus. Den ena af dessa werldars tecken funna tydas mid forffningens ljus, den andras först wid det ljus som ofwan efter kommer. Människans upgift är att så wakta bådas tecken, att hon fom en Guds mälfianelse mottager gåfworna från dem båda. — I jamma mån fom alt flera höjas ut mörker och okunnighet indragas alt flera i utwecklingsarbetet och tidens tecken förändras alt hastigare. Fyra: handa äro de, fyra sidor af Guds rike är det som tiden pröfwar: den historiska sidan, fom pröfwas af wår kritista tid; den öfwernaturliga sidan, som pröfwas af wår tänkande tid; den formela sidan, som pröfwas af wår ordnande tid och den inre, själssidan, som pröfwas af wår waknande tid. Alt har sin historia, Guds rike har ock sin, som börjar med Adam, den första människan, od Hu tar med Kristus, den fullkomlige. OM denna his storia är helig, ty det är Guds ande fom talar i den samma och hon wisar oss att Gud icke är blott upöfwer werlden, utan i werlden. Skola wi då förja öfwer att denna heliga historia blir underfastad pröfning. Nej, prisad ware pröfningen, ty nFenom den skiljes det wäsentliga från det omäjentliga; prisad ware striden, ty ur den framgår fans ningen. Och finnes det äfwen här ett öga som är argt och en hand fom är till förargelse, hwad be tyder det! De förgås, men Guds ord blifwer be ftåndande; intet af det fom i detta är wäsentligt är rubbadt eller sörintadt, men klarhet är munnen genom denna tidens kritiska pröfning. Den öfwernaturliga sidan pröfwas af mår tänkande tid; men detta är ide något nytt; få har stett från det Jesus fade: mitt rike är ide af denna werlden. Men det är få, att ju ftörre företeelferna inom det materiellas werld wisa sig. desto mera har det synts som om tiden wille skjuta undan Guds rike, skjuta undan konungen i detta rike. Står Kristus kvar blott som en makt som fört en ny åskadning eller har han fört Gud in i werlden? Dessa äro frågor fom röra fig på tänkandets djup, på tankarnes yta. Skola wi sörja häröfwer? Nej! Ju längre forskaren kommer desto båttre förstar han det gudomliga, förstår han Kristus. Ande och materia stå då för honom icke skilda som af ett swalg och i naturen lär han sig battre fatta det öfwernaturliga. Tid och gräns flyttas ouphörligt tibbaka. Miilllioner år i tiden, millioner lif iftoftgrandet, se der det öfwernaturliga i det naturliga! Och forskaren fom fördjupar fig i pröfningen ftannar dod slutligen wid den tanken: min Herre och min Gud! Anda och form, det inre oc) det yttre, fe der de frågor på hwilka tiden arbetar, och andens frihet är hwad han yrkar. Formerna, de gamla, skjutas undan, men nya wäxa upp od) de former friheten skapar äro ide altid de friaste. Det är förspildt arbete om man mill fafta bort formen, ty man fan det ide, och församlingen behöfwer trycket och wälsignelsen af enande band. Men tiden wil oc förenkling och må hon få det. Wi behöfwa icke bäfwa för detta tidens tecken. Själssidan, den inre, pröfwas af wår waknande tid. Afwen detta är intet nytt, intet egendomlict, ty i Guds rike som i naturen ges det en ebb och flod af lif och död. Ur mörkret, ur döden, frame gå ljuset och lifwet. Tiden wåndas och arbetar i otro och orättfärdighet, få att mången förtwiflar om räddning ur detta onda; lifwet går utåt, ej inåt, nedåt, ej uppåt. Men en ljusning har börjat stimra fram. Lagens och evangelii tweeggade swärd har trängt in och wäckt lif i menniskornas bröst. Ett glädjande tidens tecken, ty det bewisar att Guds ord aår fram med under och tecken are