Norrländska Korrespondenten – 6 september 1873, sida 2

gård några kycklingar, som fresta mig riktigt förbannadt. v ?Åh, hvad tusan gör det, att det är fredag, sade en af skurkarne, lätom oss bara äta af dem, icke bli vi fördömda derför. Vi kunna ju skrifta i morgon, så är den saken i ordning?. fHör, barn lilla?, sade en annan, adet faller mig mig något in. Skola vi bedja. att en af dessa hättemän gifver oss lof att äta kött ?0 aDet kunna de ju icke gifva lof till, svarade hans kamrat. : vvid vår frus kapun!? ropade Bois-Dauphin, jag vet ett bättre medel än allt det der; nu skall jag säga er hvad vi skolen göra. De fyra bofvarne lutade hufvudena tillsammans och Bois-Dauphin utvecklade helt sakta sin plan för dem. Den mottogs af ett högljudt skratt, och blott en enda af banditerna yttrade några skrupler augående densamma. ODet är ett dåligt infall du fick der, BoisDauphin, och det kan göra oss förtret. Jag vill ej vara med.v aHåll mun, Guillemain. Likasom om det skulle vara en så stor synd att låta honom lukta på klingan af en dolk.? Ja, men en munk!? ... De talade nu helt sakta, och de två munkarne tycktes anstränga sig för att gissa deras planer genom några ord, som de uppfångade af deras samtal. Bah — det är ingen skildnad, sade BoisDauphin något högre. Dessutom blir det ju han och icke jag, som begår synden.