Norrländska Korrespondenten – 4 september 1873, sida 2

Under en hel kvart afbröts tystnaden endast genom sländans gång, då plösligen fyra beväpnade män af mycket ruskigt utseende trädde in i krogen. De togo vårdslöst åt hatten vid äsynen af munkarne, och den ene af dem, som helsade på mer Marguerite med det förtroliga namnet min lilla Greta, beställde genast vin och middag med största skyndsambet,, ty, sade han, det har vuxit mossa i strupen på mig, derför att jag nu ej fuktat den på så länge.? ?Ja, vip, vin!? brummade mor Marguerite, ?det är nu så lätt sagdt herr Bois-DauphinMen vill ni också betala förtäringen? De tiderna äro nu förbi då man lemnade på borgen; och dessutom är ni, så sannt jag är en ärlig kvinna, skyldig mig öfver sex daler för vin och mat. ?Så sannt ni är en ärlig kvinna, är jag skyldig er sex daler? Det är lögn båda delarne?, sade Bois-Dauphin skrattande; adet vill säga, jag är skyldig er två daler, mor Greta, och ej en vitten mer ... ja, hau begagnade sig af ett ännu kraftigare uttryck. vÅh, Jesus, Maria! kan någon säga ... Se så, se så, skråla ej så der, gamla hexa! Låt gå för sex daler då. Jag skall betala dig alltihop i dag, Greta, ty nu är jag vid kassa, oaktadt vi ej förtjena synnerligt på det handtverk vi nu drifva. Jag kan ej begripa hvar de stackarne göra af sina pengar. aDet är mycket möjligt att de sluka dem likasom tyskarner, sade en af hans kamrater. )vid alla helgon!? ropade Bois-Dauphin adet måste man dock se närmare efter. Klingande pistoler i en kättaremage, är något som man ej bör förakta.? (Forts.)