Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1873, sida 3

Frän utlandet. Tyskland. National Zeitung i Berlin inne håller den 21 en märklig artikel med nanm Tyft land och de nordiska staterna, hwaraf wi här wilja meddela ett utdrag. Det befök, fom wår fronprins aflagt wid de swenska och danska hofwen, och den sympati och artighet, som wisats honom från befolkningens sida, riktar owilkorligt wåra blickar på dessa stolta och kraftiga folkstammar i Norden, som wi så länge warit wane att betrakta som wåre blodsförwandter. Danskar, swenskar och norrmän äro en gren af den stora germaniska familjen, uns der forntiden woro deras gudar äfwen wåra. OM åter igen alt sedan reformationen förband en ge mensam tanke, en gemensam strid de nordiske månnen med tyskarne. Jcke utan politiska oc egoiftiska bewekelsegrunder drogo Kristian IV och Åufsaf Adolf i fält i det stora kriget för samwetsfriheten och den protestantiska lärans uprätthållande: men till slut har den tappre swenske konungens hjältedöd kommit oss alla till del, han tillhör of. Den glans, jom under 18:de århundradet utgit från wår literatur, har äfwen uplyst Danmark; til ej utan skam för of, till ej utan ära för dem berättar literaturhistorien, hwilken upmuntran Klopstock erhöll från Köpenhamn. Därför har så wäl den moderna danska som swenska skaldekonsten upblomstrat på den tyska. Sedan artikeln berört depolitiska förwecktingarne emellan Danmark och Tyffe land, fortsätter den med följande ord: Til fvil: fen grad en förening emellan Norge, Swerige och Danmark kan förwerkligas, låter swärligen beftämma fia, men därpå är ide att tänka, att det under de närmaste årtiondena skulle funna gifwas blott en nordisk enhetsstat, blott en konung med tre fronor — såsom i medeltiden under Kalmarunionen. Swarken danskar eller swenskar ftulle wara benägne att upoffra sin själfständighet och sina nationela egendomligheter för en sadan fantasibild. Den gemensamhet i många intressen, som förenar de nordiska rikena, är ej så stark ochj twingande, att en enhetsstat för dem skulle wara en nödwändighet. Wål hafwa de dåraktiga ryktena om det nya kyska rikets omättliga eröfringsbegär, som efter Jronkri kes besegrande genast skulle bemäktiga fig Jylland och danska flottan, under någon tid hållit allmänna stämningen i Köpenhamn och Stocholm i rörelje, och man har wäckt åtstilliga förflag till förswar emot tyskarne. Den aflidne konung Karl XV i Swerige ansågs för wår fiende; han har gjort alt möjligt för att reorganisera fwenska hären och öka landets förswarskrafter. Men gifwes det då i själfwa werket emellan ffandinaver oc tyskar frågor, fom blott funna lösas med fwärdet? År ej alt det, fom yttras i dylik riktning öfwerdrift, uttryck af obenägenhet och hat, fantastiska fabler? Huru ofta skall Tyskland ännu behöfwa uprepa, att det icke sträfwar efter främs mande besittningar, utan blott åstundar den äran att wara fredens starke wäktare i Europa? I Danmark, Swerige och Norge fer det fina naturliga bundsförwandter i norr, liksom i öster och föder i Osterrike och Italien. Skulle Ryssland, trött mid sina eröfringar i öster, wilja störta fig ut på bhafz wet, få skulle Tysklands och de nordiska makternas förenade flottor wara tillräckligt starka att för det samma för alltid spärra wägen ut ur Ösiersjön. Om det öfwerhufwud gifwes någon fara för Nor dens själfständighet, få Hotar den blott från Rypland. J besittning af Swerige och de danska öarna, kunde detta rike föra werldskriget emot Eng: land med mera eftertryck än i klyftorna och passen wid Hindukasch. Faran förlorar mycket af fin förskräcklighet, få snart Tyskland ftår sasom Nordens bundsförwandt. Med hwarje år skall infigten blifwa klarare deri, att det nya tyska rikets makt just betryggar de smärre staternas själssständighet och frihet, sasom Belgien och Schweiz gent emot Frank rike, oh Danmark och Sweriae aent enior Ryhk