Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1873, sida 2

för att få detta efter mirakler och blod törstande folk att tro, det himlen med välbehag såg deras rassri, ropade de: gån till Innocenternas kyrkogård, gån hän och sen denna hagtorn, som der nyligen åter slagit blommor och skott; som om den blifvit föryngrad och stärkt genom att vattnas med kättarblod!? Talrika processioner af beväpnade mördare vandrade med stor högtidlighet ut för att tillbedja densamma och drogo bort från kyrkogårdarne; besjälade af ny ifver att upptäcka och straffa dem, som himlen så uppenbart fördömde. Ett yttrande af drottning Kristina var i hvars mans mun; man upprepade det för hvarandra, när man utan förskoning mördade kvinnor och barn: aChe pietå lor ser crudele, ch crudelta lor ser pietosop, det är; nu är det menniskovänligt att vara grym mot dem, och en grymhet visa förbarmande. Och det förunderligaste af allt — det fanus bland alla dessa protestanter få, som ej varit i krig och tagit del i de förbittrade strider, hvari de försökt, och ofta med framgång, att genom sin tapperhet bilda en motvigt mot sitt underlägsna antal; och dock var det endast två, som satte sig till något motvärn mot sina mördare, och af dessa två hade blott den ene varit ikrig. Törhända hade denna vana att kämpa i slutna led och på ett regelbundet sätt beröfvat dem denua individuela energi, som kunde upphetsa hvarje enskild protestant att försvara sig i sitt hus som i en fästning. Man såg gamla, härdade krigare, äom invigda slagtoffer, frivilligt lemna sina lif åt uslingar, hvilka dagen förut skulle hafva darrat för dem. De antogo sjelfuppoff