Norrländska Korrespondenten – 28 augusti 1873, sida 2

KJag? — Jo för fan — jag ser på. Här är minsann ganska mycket att se. Men nu skall du få höra hvilket ypperligt streck jag gjort. Du känner ju den gamle Michel Cornabon, den hugenottiske åkaren, som pungslagit mig så förbannadt?) ?Har du mördat honom? Ah, det är afskyvärdt!? Jag? Nej, huru kan du tro något sådant? Jag blandar mig icke i religionssaker. Tvärtom, jag har gömt honom i min källare, och han har gifvit mig kvitto på allt, hvad jag är skyldig honom. Sålunda har jag både gjort en god gerning och skördat min belöning derför. Visserligen måste jag, för att lättare förmå honom att skrifva under, två gånger sätta pistolen för pannan, men jag hade, ta mig fan, ej under några omständigheter — nej håll! Se på det der fruntimret, hon hänger fast med sin klädniog vid en af brobjelkarne. Nu faller hon nej, hon faller icke! Det är minsann roligt nog och kan vara värdt. att man tar det närmare i betraktande. George lemnade honom och sade för sig sjelf i det han slog sig för pannan: !Och detta är en af de redligaste adelsmän, jag i detta ögonblick känner i hela Paris l Han kom ia på gatan Saint Jore, som var mörk och öde; den tycktes ej vara bebodd af en enda hugenott, Emellertid kunde man tydligt höra larmet från de angränsande gatorna. Plötsligen upplystes de hvita murarne affackelsken. Han hör ett genomträngande skri och ser en halfnaken kvinna med utslaget hår och ett bara i sina armar med nästan öfvernatur