Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1873, sida 2

ni mena? Förklara er herr Beville och tala ej till mig i gåtor. aJag borde kanske icke en gång tala så tydligt till er, min käre vän; men sätt öfver floden före midnatt. — Farväl. — Men .. .0 Beville var redan långt borta. Ett ögonblick följde Mergy efter honom, men skamfull öfver att förspilla en tid, som han kunde använda bättre, vände han snart om och närmade sig den trädgård, genom hvilken han skulle nå målet för sin vandring. Han var en stuud nödsakad att gå hit och dit omkring trädgårgen, till dess flera aflägsnat sig, emedan han fruktade, att de skulle blifva förundrade ötver att se honom vid denna tid på dygnet gå in genom en trädgårdsport. Natten var herrlig. En sakta vestanvind hade mildrat dagens hetta; månan tittade ailt emellanåt fram mellan lätta, hvita skyar. Det var en natt skapad för kärlek. Gatan blef tom för ett ögonblick; han öppnade strax trädgårdsporten och slöt den åter ljudlöst efter sig. Hans hjerta klappade häftigt, men han tänkte endast på de fröjder som väutade honom hos Diana, och de ohyggliga tankar, som Bevilles underliga yttranden födt i hans själ, hade snart åter försvunnit. Han närmade sig huset på tåspetsarne. En lampa lyste bakom en röd sidengardin i ett fönster, som stod på glänt. Detta var det aftalade tecknet. Som en pil var han inne i sin älskades bönerum. Hon satt, eller rättare låg på en mycket låg soffa, öfverdragen med mörkblått damast.