tiffa och geologiska undersökningar. Jag hemför bland annat mycket betydliga samlingar från flera nya fyndorter för miocena wäxter, wida rikare än några förut kända inom polcirkeln, samt från twenne fyndorter tillhörande ett äldre geologiskt tidskifte, som förut warit alldeles okändt för polartrakterna. Dessa samlingar lemna nya wigtiga uplysningar rörande forntidens härliga wäxtwerld och klimat samt de wexlingar dessa undergått. Hoppas expeditionens wetenskapliga utbyte skall ersätta polarfärdens misslyckande, orsakad af in stängningen och andra uprepade motgångar. Nordensliöld. Karl XIV Johan och dödsstraffet. För några år fedan gjorde jag en fotreja genom en stor del af Skåne. Under denna wandring fom jag äfwen genom Lyngsjö i Kristianstadstrakten, och fom jag wiste, att Randliljan wäxer här, sökte jag den och fann den äfwen på en hög sandbacke. Medan för baden rinner en å oh mid sidan af den löper en gånaftig. Då jag fåg ned åt detta Håll, warsnade jag en gubbe, fom oafwändt bes traktade mig. Jag gick ner till den gamle, frågade efter hwarjehanda, utan att få något swar och ämnade just aflägsna mig då den besynnerlige gubben fattade min hand oh utbrast: Blommorna på den der baden hafwa mwuritiblod;bacfen är en afrättsplata. Churu jag ej är skrockfull, fröp det ändå utefter ryggen på mig och jag blickade ofriwilligt på min (lilja, liksom fruktade jag att så fe spär af blod på hennes skära blad. Mina tankar hade emellertid fått en ny riktniig. Jag tänkte på de arma warelser, fom utstötta ur samhället slutligen fått en fristad der uppe i sanden och jag bad gubben berätta mig hwad han wisste om dem. Han war willig härtill och det är hans ord, på hwilkas sanning ingen behöfwer twifla, jag will återgifwa. Den förste fom här min tid mistade lifwet, begynte gubben, war en yngling wid namn Berg. Han war en hygglig ungdom, afhållen af alla, men fattig. Han mar wolontär och hade från en af fina rusthållare tillgripit några riksdaler, fom denne ide welat låna honom. Fruktan för uptäkt gjorde att han fatte eld på bondens gård, troende att stölden då ide skulle blifwa bekant. Hans samwete slog honom snart och han bekände alt samt kom i fängelse och blef dömd till döden. Förgäfwes lade sig både hans besäl och andra ut för honom; ingenting hjelpte, hans hufwud föll der uppe, ty Karl den fjortonde gaf aldrig nåd. Ide fullt ett år derefter aflifwades en annan på jamma ställe. Det war en gammal wansinnig gubbe från Maglehem. Denne hade begått mord; ban hade afdagatagit fin hustru och 3 fina barn, men under omständigheter, fom tydligen angäfwo, att han war rubbad til förständet. Han bekände friwilligt, ångrade ej hwad han hade gjort och dog utan att weta hwarför. Wist funnos de, fom jäs stodo, att mannen bort skickas på ett dårhus i stället för att aflifwas, men andra åter fade, tt rättwisan (2) borde ha fin gång. Den tredje i ordningen war en af dessa janhällets olycksbarn, fom både den enffilte och det allmänna försumma. Han war 18 år, men hade aldrig lärt läfa, utan drifwit omkring utan hän af någon, till dess han för att komma åt en likn summa penningar, tog lifwet af en gosse, jun försörjde fig med handel. Den olycklige war nijd med att dö. Såsom fånge hade han lärt fäma den Gud, till hwilken ingen såsom barn wisat kfonom. Åcke lång tid efter dennes död föll ett annat hufwud derborta. En dräng från Widtsköfle war anklagad för mordbrand, men ingen kunde bewisa att han begått brottet. En länsman lockade Hoz nom under löfte om frihet att påtaga fig detjamma och sedan detta war gjordt föll domen, som blef halshuggning. På sjelfwa stupstocken bedyrade den arme sin oskuld, och det fana folk, fom påstod att den eld, han skulle anlagt, upkommit ge