Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1873, sida 2

komma hvad komma vill; men jag tvär mina händer. Farväl min son!? Farväl, min fader.? Mergy steg åter till bäst och nådde slutligen sin bostad, en smula sönderslagen, men glad öfver att hafva sluppit från eu så farlig affär för så godt köp. Kap. 20. De lätta ryttarne. På kvällen den 24 Augusti red ett kompani lätta ryttare in i Paris genom Saiat-Antoineporten. Ryttarnes stöflor och kläder voro fuila af dam och vittnade om att de gjort en lång ridt. De sista strålarne af den nedgående solen föllo på deras solbrända ansigten; man kunde i dem läsa denna obestämda oro, som man erfar när en händelse närmar sig, hvilken man ännu ej känner, men som man anar är af en ohygglig natur. Truppen styrde långsamt sin kosa mot en stor tomt utan byggnader i närheten af Palais Tournelles. Der befallde kaptenen att göra halt, sände derpå ett dussin ryttare, anförda af hans kornett, ut på rekognosering och utställde sjelf vid mynningarne af de tillstötande gatorna skildtvakter, hvilka han lät tända sina luntor, som om fienden redan varit der. Efter detta försigtighetsmått red han tillbaka till fronten af sitt kompani. Sergeant!? sade han med strängare, mer befallande stämma än vanligt. Eno gammal ryttare, som bar ett brokigt skärp och hvars hatt pryddes af en guldtrens, närmade sig vördnadsfullt sin chef. Åro alla ryttarne försedda med luntor??