Från BartholomTinattens tider. Historisk roman af Prosper Merime (Forts. från n:r 89.) Men hvad som tycktes vara ännu mer öfbevisande och slog alla menniskor med förvåning, var att se den unge hugenotten, den obarmhertige bespottaren af alla den katolska gudstjenstens ceremonier; slitigt besöka kyrkorna, nästan aldrig saknas vid processionerna och till och med doppa sina siagrar i vigvattnet, någonting som han få dagar förut skulle betraktat som en förfärlig förbrytelse. Man hviskade om att Diana nu vunnit en själ för Gud, och de unga adelsmännen af reformerta religionen förklarade, att äfven de kanske med allvar skulle tänka på att omvända sig, om man i stället för kapucineroch fransiskaner-munkar sände ut unga och sköna damer som madame de Turgis att predika för dem. Men det var dock ännu långt ifrån att Bernhard blifvit omvänd. Visserligen följde han troget grefviunan till kyrkan, men han tog plats vid hennes sida. och så länge messan varade upphörde han ej att sakta tala med henne till stor förargelse för de andäktiga. På detta sätt undgick han icke blott sjelf att höra på messan, utan hindrade också de troende att skänka tillbörlig oppmärksamhet deråt. Det är bekant, att en procession vid denna tid var en offentlig förlustelse lika roande som en maskerad. Längre fram hyste Mergy ioga betänkligheter vid att doppa sina