Men, käraste Diana, hvartill tjena dock dessa evinnerliga dispyter? Låtom oss öfverlemna dem åt doktorerna i Sorbonne och våra predikanter; vi kunna ju använda vår tid bättre. ?Släpp mig ... om jag kunde rädda dig Bernhard, huru lycklig skulle jag ej blitva! För att frälsa dig skulle jag gerna tillhringa ett dubbelt år i skärselden.? Han tryckte henne leende i sina armar, men hon sköt honom sakta ifrån sig uti outsäglig bedröfvejse. äKDet skulle du icke göra för mig, Burnhard; du bryr dig alldeles icke om den fara, för hvilken min själ är utsatt, då jag så helt och hållet öfverlemoar mig åt dig. Och strida tårar rullade utför hennes kinder. ?Vet du ej min vän, att kärleken förlåter mycket, och att ...?27 7Jo jag vet det nog. Men om jag kunde frälsa dig, skulle alla mina synder vara mig förlåtna; jag alla de, som vi begått tillsammans och som vi ännu kunna komma att begå... allt skulle vara oss förlåtet. Ja, hvad mer är, våra synder skulle då hafva varit ett redskap för vår frälsning.? Med dessa ord tryckte hon honom hättigt i sina armar; och den brinnande enthusiasm, som besjälade henne medan hon talade, hade under dessa omständigheter något så komiskt med sig, att Mergy måste lägga band på sig för att ej brista ut i skratt öfver detta egeudomliga predikosätt. ?Låt oss ännu få vänta litet med att omvända oss, min Diana. När vi båda två blifvit gamla, för gamla till att älska ...?