nus, som trädde ut ur alkoven för att kasta sig i hans armar, grefvinnan af Turgis i jagtdrägt, en prinsessa af kungligt blod, en mördarskara och slutligen — det förfärligaste af allt — ett gammalt förälskadt fruntimmer. Plösligen, utan att det ringaste ljud antydt att någon inkommit i huset: vreds nyckeln hastigt om i låset, dörren öppnades och tillslöts likasom af sig sjelf och et maskerad kvinna stod inne i rummet. Hennes figur var hög och ståtlig. En klädning, hvars lif slöt sig tätt intill de yppiga formerna, lät dem framträda i hela sin fullhet, men hvarken en välformad liten fot, instucken i en hvit, högklackig sideosko eller en den minsta hand, som olyckligtvis var dold af en broderad hanske, kunde gifva honom någon ledtråd vid gissningarne öfver den obekantas ålder. Det fanns någonting, kanske en magnetisk inflytelse eller, om man så vill, en aning; som kom honom att tro det hon icke var öfver tjugofem år. Hennes drägt var på en gång rik, smakfull och enkel. (Forts.)