Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1873, sida 2

Jordbrukaren i hans förhällande till naturen, jämte några betraktelser öfwer landtbruket såsom bildningsmedel. Af G. W. Zetterstedt?. Under det wii flera hänseenden skärskäda landt brutet från def materiella sida, torde wara skä att äfwen framhälla den ideela. Man har anfört säsom måttstock på ett folkbildningsgrad dels antalet af underhållna husdjur dels förbrukningen af järn m. m., men landtbru kets tillstånd uti de länder, der detsamma är huf wudnäring, kan med fog betraktas såsom en säkrare mätare i detta afseende. Må wi först kasta en blid på den of omgif: wande naturen, ty det är i naturens fföte fon landtbrukaren lefwer och werkar, och mi wilja der: wid anföra en stor författares ord: je, säger han, denna jord! hwilken herrligt inredd boning för of och otaliga wäsen! Hwilken praktfull ffådeplats för tingen, wäxterna och djuren! På dess yta, hwilken jämn fördelning af matten och land! i dess sköte, hwilken outtömlig förmåga till alstring och fruftbarhet! Öfwer dess omfrets, hwilken Wera ling af wärmande strålar och milda skurar för att utweckla dess närande krafter! Huru aflösa ej årstiderna hwarandra, i deras stilla oftörda gång! Aren fullborda fin bana, oh i alla tider, alla rum finna warelserna tillflyktsort och afpassade ämnen för sitt uppehälle, fin tillwäxt och ett angenämt lif. Lyft din blick från jorden! Se denna majeftätliga sol, fom med wärmen, glansen och fraftem af fina stralar lyser, lifwar och upfyller alt! Hnmwars helst hennes blid helsar någon jordens tratt,, der uprinner dagen, han lefwer i hennes hulda sken och förswinner i samma stund, som hon gömmer sitt anlete i wester. Då framträder månen att med sitt milda ljus som en trogen följeslagare wägleda jordens barn i nattens mörker. Och ur — hwilket skadespel upläter fig för wära blickar! OD: täfneliga fom fanden i hafwet, nedblicka andra solar, kring hwilka andra jordar, andra werldar ouphörligt wandra i ostörda banor. Ögat mödar sig förgäfwes att, äfwen med konstens tillhjelp, uptäcka någon tomhet eller någon gräns; tanten hissnar, inbillningen tröttnar och förlorar sig i detta strandlösa haf, der werldar wid werldar, öfwer och under werldar, i oaflåtlig fortsättning upfylla det oändliga. Ur senaste Häftet af kongl. landtbsate-afodemieng tidffrift.