Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1873, sida 3

Allmännyttigt. Något om wattning. En häst, som under en bet sommardag köres på långa afständ, är twifmelsutan i behof af matten, od) bör detta gifwas ho: nom ofta, men ej i större mängd för hwarje gång. Ingen häst borde under sommarmånaderna föras längre än några timmar, utan att erhålla matten. På det att han måtte finna fig wederkvickt af min: ita möjliga mått, företages wattningen på följande sätt: Först wattnas hästens ögon, näsborrar och mun med en mjuk fwamp, hwarefter han erhåller något watten uti ett mindre träfat. Ett dylikt fat swarar bättre mot det i fråga warande ändamålet än ett fyldt ämbare; ty det är alltid förenadt med en wiss grymhet att rycka ämbaret ifrån en häst, som ej skall tillåtas dricka efter behag. Sedan hä sten tömt skålen eller fatet, får han stå ett par mir nuter och erhåller nu en eller ett par näfwar hö. Detta gifwes ej derför att häften är i behof af foder — twå näfwar hö skulle i detta hänseende förblifwa utan werkan — utan emedan tuggandet ästadkommer att muunen, fom under anfträngnins gen i det warma wädret blifwit torr fuktas af fa liven. Efter höet erhåller häften ytterligare en skål med watten, och skall hans törst nu wara släckt på ett fullständigare sätt, än om han fått med glupjt het dricka innehållet af ett helt ämbare, hwilket dessutom med all sannolikhet hade framkallat för: kylning eller kolik. Det är i allmänhet mycket min: dre farligt att låta häften dricka när kroppen ännu är uphettad, än när organismen börjat att gifwa wika för ansträngningen. En uttröttad häst tyckes ej hafwa tillräckligt med lifskraft för att upbringa det kalla wattnet till kroppens wärmegrad; häraf följer, att djuret blir förkyldt, hårremmen börjar att resa på sig, fodersmältningsorganerna komma i oordning och sålunda kan grunden läggas till allwarliga sjnkdomar. I dylika fall bör derför wattnet gifwas i ljumt tillstånd eller en warm hafremjölsdryck intaga watnets plats. Wi behöfwa wäl knappast nämna, att Häften alltid bör wattnas innan han erhåller sitt hafrefoder. Det mjuka wattnet föredrages af hästen framför det härda, och isynnerhet skall en hastig öfwergång från det ena till det andra framkalla oordningar, söm likwäl funna förekommas, om det håtda watt: net kokas innan det sättes framför häften. T. f. H. För skogsessare. Hartzfabriken i Malmö Har i utfärdad rindfjörifwelje fästat skogsegarnes upmärt: samhet på den ej obetydliga infomit, som fan er: hållas genom att från skogen tillwarataga trädens kåda. Wid trädens bledning oh grankådans insamling tillwägagår man lämpligast på följande sätt: Om wåren under faf-tiden, då barken löper, göras inffärningar i trädet, få högt man fan fomma t, men alltid på trädets södra eller solsida; man afdrager en fyra fot lång och twå tum bred bart: remsa, afskär denna twärt på nedre ändan och insticker der emellan barken oh trädet hörnet af en trekantig näfwerlapp för att på den mottaga och samla fådan, fom under påföljande warma årstid utspricker och nedflyter utefter särnaden. På detta säti bledas få många granar, fom man under wärdagarne kan medhinna på en af jordegaren anwisad och tillåten skogstrakt. (På träd, fom skola fällas, afflänges barken helt och hållet till lika Höjd åt solsidan.) I juli eller augusti, eller wäl till oh med något förr, om sommaren är warm, af: makas kådan på fårade stälken med ett passande werktyg, samt förwaras i ett torrt rum. Den torra kåda, som om höften ånyo betäcker trädens särade ställen, bör ide afslrapas förrän påföljande wår, då bleckning ånyo företages på samma träd bredwid den, fom gjordes året förut. Med iafttagande häraf fan fåda skattas af samma skog under flera tiotak af år och trädet wäxa lika fullt, så länge barken på dess norra fida ide fåras eller skadas. Kädan skiljes, den färska oh den torra hwar för fig, och får ide hopblandas. M. n. A. y Gdsr TTLTUAAAAAA Stockholms börspriser den 15 inli.