Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1873, sida 2

der skulle sörja om han finge veta huru hans son föraktar hans råd! Du milde Gud, detär ju koappt två år sedgn borgarkrigen äro slutade, och likväl tyckas de redan hafva glömt allt det blod de utgjutit deri. Ånnu hafva de icke nog; ännu skall den ene fransmannen hvar dag mörda den andre. åOm jag hade vetat, min herre, att min anhållan var er obehaglig . . . Hör, herr de Mergy! jag skalle önska, att jag kunde göra våld på mina känslor som kristen och ursäkta er broders utmaning; men bans uppförande i den omtalade duellen har enligt det allmännaste rykte ej varit .. . vad menar ni, herr amiral? Att striden ej egt rum på hederligt vis och såsom bruket är bland Frankrikes adelsman. KOch hvem har uunderstätt sig att utsprida ett så skändligt förtal? ropade George, med ögon som gnistrade af vrede. Var ni blott lugn. Ni skall icka behöfva utfärda något utmaningsbref, ty äunu slåss man ju icke med fruntimmer ... Commiages mor har gifvit konungen upplysuingar, som ej lända er broder till heder. De skola förklara huru en så fruktansvärd slagskämpe så lätt kunnat duka uvder för ett barn, som ännu knappt hunnit öfver pageåldern. aEn moders smärta är så stor och så berättigad, att man ej kan förundra sig om hon har svårt att se sanningen, medan hennes ögon äunu äro skymda af tarar. Jag smickrar mig med, herr amiral, att ni ej skall döma min broder efter fru de Comminges berättelse.