igen. Det var ej mer någon möjlighet att uppnå dem. En smula förargad öfver att hafva låtit ett så skönt byte gå sig ur händerna, letade han sig i mörkret åter tillbaka till sitt rum och kastade sig på sängen. Alla mörka tankar voro bortblåsta i hans skäl, och de samvetsförebråelser, som han möjligtvis erfor, eller de bekymmer, som hans ställniag kunde förorsaka honom, hade försvunnit, som genom ett trollslag. Han tänkte nu endast på den lyckan, att älska den skönaste dame i Paris och att vara älskad tillbaka af henne; ty han kunde ej tvifla på att den beslöjade damen var fru de Turgis. Han föll isömn kort efter soluppgången och vaknade först då det flera timmar varit ljus dag. På sin hufvudkudde faun han en papperslapp, som blifvit lagd der utan att han visste huru den kommit dit. Han öppnade den och läste följande ord: (Kavaljer, en dames ära beror på er tystnad. Ett ögonblick sedan han läst detta trädde den gamla in för att gifva honom hans morgondryck Hon bar i dag mot sin vana en rosenkrans af stora perlor, hängande vid sitt bälte. Hennes hy, som nu var omsorgsfullt tvagen, erbjöd ingen likhet med brons, nen väl med nedrökadt pergament. Hon gick med långsamma steg och sänkta ögon. likasom någon som är rädd för att åsynen af jordiska ting skall störa hans heliga betraktelser. Mergy ansåg att han för att riktigt fullständigt kunna utöfva den dygd, som den hemlighetsfulla biljetten så stränkt inskärpte hos honom, i främsta rummet borde skaffa sig fuil