PrTUULIETUC oc Asds(stetttet, TVI TLULU oc ctctttestu telegrafstationerna? Hwem frälsar wårt lif, läfaren, fom wet od) bestämmer botemedlet, eller apotekaren, fom lagar till det? Man funde fortgå i oändlighet oh upwisa dylika fall. Men — inmwänder någon —aalt detta wisar ju dock blott, att det mänskliga snillet, då det riktar sitt glödande nit på rent jordiska ting, lyfter dem och sätter dem i stånd att bättre motswara wåra lekamliga behof. Är wäl själsarbetet ocka produktivt, då det riktar fig på rent andliga föremål, är lärarens, prestens, hi: storieforskarens o. s. w arbete också produftivt? Hwilken fråga! Geologerna, som wilja utransaka, om landet höjer sig eller småningom sjunker alt djupare i hafwet, hugga hwarje århundrade ett märke i granitklippan, och skrifwa sålunda en rad af vitnesbörd om den punkt, på hwilken de om wäldet kämpande elementens strid i hwarje åthiindrade stått. Så stå odkså uti historiens stentaflor runor ristade, hwilka wisa oss, dun djupt bildnin: gens och mensklighetens grund hwarje tidsålder warit öfwerswämmad af dannighetens haf och de skummande lidelsernas wågor. Fort har ide landet höjt fig, men det hat höjt fig. Ibland tydes det hela hafwa stått stilla ett århundaade eller mer, ibland har det goda knappast tillkämpat sig en tum under hela mansåldrar. Men afse wi derifrån, att alt gått så ytterst långsamt, och jämföra wi med hwarandra det öfwersta och det nedersta märfet, måste wi erkänna, att de segrar, fom den för: ädlande själsodlingen wunnit, i fin helhet sedda, äro stora, ja ofantliga. Men hwem är det då, fom lyftat den odlingsbara grunden och gjort Honom tillgänglig, om ej lärarenas ftånd, friftendomens sanna apostlar i alla tider oh kunskapens kämpar. Då de började sitt werk, war männskan föga annat än wilde. All winning wanns med blod, alt arbete skedde i full krigsrustning. En fors kunde ej föras med trygghet på landswägen ... Dock, jag ilar i förwäg; ty det fans ingen lands: wäg. Wille en trakt drifwa köpenskap med en ans nan, fingo warorna släpas på hästryggen öfwer berg och branter, genom kärr och strida strömmar, och säljaren måste wara både wapenkunnig och förslagen, om han skulle funna komma hem med lifwet. Ingen tilmwerfade något utöfwer det nöd: wändigaste för fin egen tillvaro, ingen sådde säd i den afsigten att någon annan än husfolfet skulle spisa deraf. Hwar och en förde krig emot alla och bygde sitt hus derefter. Det är ej blott bildlikt tal uti engelsmännens gamla ordstäf: Mitt Hus är min borg. Men ordets fäde föl år efter år, kunskapens frön utströddes tyst oh stilla. Det mesta förgicks bland stenören och törnen, men om blott ett enda korn bland tusende slog rot war dock arbetet ej förgäfwes. Så har det tillgått i århundrade efter århundrade, och nu är åtminstone en tiondedel af jorden hunnen så långt, att winningen ej behöfwer köpas med blod, att arbetet kan ske utan wåda på land, å strand, i skog och ödemark lika wäl som i de folkrika städerna, att köpmannens fora bringas werlden rundt för en ringa penning och utan fara för någons lif, och nu behöfwer wår boning ej längre wara en fästning, utan blomster kunna stå wid hwardera sidan af förstugutrappan, der fordom kanoner eller kärrebyssor hade fin plats. DHäfdaforskningen har gifwit hwarje folk en inre styrka, medan kristendomen sträfwar att på lika sätt fammangjuta hela werlden. Den mark, som fordom swältfödde hundrade människor, ger nu riklig berg: ning åt tusende, månget land, fom fordom trampades af slafwar, plöjes nu af frie män, oh den torftige, fom fordom ej hade aning om hwad fom låg bortom den närmaste milen, pryder nu fitt fönster med plantor, fom härstamma från Öfterlandet eller Kina. Om nu kristlig tro och mwerldslig kunskap wridit swärdet ur wåldsmannens hand, utsläckt eller åtminstone tillbaka trängt hatet i män: niskors hjertan och för den flitige mångdubblat yrkenas antal och afkas:ning, ja widgat arbetsfältet till alla jordens land, hafwa då ide de, fom tilfämpat werlden dessa segrar, utfört ett produt: tivt arbete af omätlig betydelse? Bort hwarje annan tanke! Wi få emellertid förwisso, då mi bedöma detta andliga arbete, akta of lika mycket för att för: willas af bländsken, som för att fastna i någon trång smäförståndighet. Det är lika lätt att döma för efterlåtet fom för strängt. Det wore odcså lika orätt att fördöma ett andligt arbete, derför att det ej genast bär frukt, som att fördraga det, då det aldrig tyckes leda till något resultat. Men ett måste man i alla händelser ihågkomma, näm ligen att de andliga frukterna mogna längsamt, och att wi menniskor gent emot de ftora, andliga rörelserna äro liksom de imå yrkräk, fom blott lefwa ett par weckor af sommaren. Liksom dessa fällan få uplefwa både fåningsom fförde-tid, få är det också blott få af oss menniskor gifwet att få wara med om både en andelig såningstid od om den deraf upkommande skördens dagar; ty en full menniskoålder är wanligtwis den kortaste fom: mar för få kostbar säd, den kortaste tid, inom