Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1873, sida 2

Från Bartholomöinattens tider. Historisk roman af Prosper MErime (Forts. från n:r 76.) ?Du är sårad, sade Bernhard?, kaptenen och fram till honom. Sårad? upprepade Mergy mekaniskt och upptäckte först nu, att hans skjorta var alldeles blodig. aDet betyder ingentingo, sade kaptenen, värjan hör glidit vid stöten.? Han stillade blodet med sin näsduk och bad om Bevrilles för att fullända förbandet, Beville lät Comminges lik, som han höll i sina armar, sjunka ned i gräset, och gaf ögonblickligen kaptenen icke endast sin egen näsduk utan äfven Commminges, som han gick bort och tog ur hans jacka. ?Du förbarmande Gud, min vän, hvilket dolkstygn! Det är då en rasande arm ni har! Guds död och pina! Hvad skola herrar raffinerade säga, om man från provinserna skickar dem dylika pojkar på halsen? Men säg mig huru många dueller har ni redan haft?? Ack!? svarade Mergy, adetta är den första. Men i Guds namn gå och hjelp er vän derborta. ?Men för tusan! han behöfver ju ingen hjelp, tack vare er förtjenst; dolken har trängt in i hjernan på honom, och stöten gjordes med så mycken säkerhet att . . . Se bara på hans ögonbryn och kiud! Dolkens parerskifva står aftryckt deri som ett sigill i vax.?