Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1873, sida 2

bort de döde. Denna gång hade stadsvakten blott den sista pligten att fylla och de ombesörjde den på sitt vanliga sätt, i det de nemligen först sorgfälligt tömde deu olycklige Comminges fickor och delade hans kläder emellan sig. kMin käre väno, sade Beville, i det han vände sig till Mergy, vet vi hvad jag ou råder er till? Det är att så hemligt som möjligt låta föra er till mäster Ambrosie Parå,som är rätta mannen att sy ihop ett sår och spjelka ett afbrutet ben. Ehuru han är en lika arg kättare som sjelfva Calvin, står han dock i sådart rykte för sin duglighet, att äfven de andäktigaste katoliker taga sin tillflykt till honom. Ända till den dag, som i dag är, har man ej sett någon annan än markisen af Boisseres, som heldre lidit döden än han hade en hagenott att tacka för sitt lif. Derför håller jag också tio pistoler mot en, att ban nu är i paradiset. ?Såret har ingenting att betyda, sade George, om tre dagar skall det åter vara läkt. Men Comminges har slägtingar i Paris, ock jag fruktar för att hans död skall gå dem temligen bårdt till sinnes. Ja visst, och det är då väl i främsta rummet hans moder, som skall anse sig skyldig att förfölja vår vän. Men det gör rakt iagenting. Låt bara herr de Chåtilton bedja om nåd för hanom, så skall konungen ej vägra sitt samtycke; Han är som ett stycke smält vax under amiralens fingrar,? Om det är möjligligt, sade Mergy med svag stämma, askulle jag helst vilja att amiralea ej finge höra ett ord om det som uu skett.,