Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1873, sida 2

trakta de trå, som spelade hufvedrollen i denna scen. Mergy var tapper och kallblodig. Han fäktade ganska bra, och i kroppskrafter var han Commiages långt öfverlägsen. Denne tycktes dessutom vara trött efter en sömnlös natt. Mergy inskränkte sig i början endast till att parera med ytterlig fastighet; i det han blott förändrade ställuing. när Commioges ryckte för långt fram, och alltid böll spetsen af sin rapier riktad mot hans ansigte, medan han betäckte bröstet med sin dolk. Detta oväntade motstånd retade Comminges. Man såg honom blekna. Hos en man med sådant mod som hans var blekheten blott tecken på en våldsam vrede. Han fördubblade med raseri sina anfall. I ett utfall lyfte ban med stor behändighet Mergys värja, och då ban i detsamma störtade fram, skulle han ofelbart ha genomborrat Mergy, om ej en omständighet, som nästan gränsade till det underbara, gifvit stöten en annan riktning. Rapierens spets träffade den glatta guldkapsel, hvari grefvinuans relik var innesluten, och detta kom den att glida och taga en sned riktning. I stället för att tränga in i bröstet genomborrade värjan blott huden, och följande en med femte refbenet parallet riktniog, trängde värjspetsen ut igen på två tums afstånd från det ställe der den först ioträngt. Förrän Comminges kunde draga sitt vapen till sig igen träffade Mergy honom i hufvudet med sin dolk, och det så våldsamt, att han sjelf förlorade jemnvigten dervid och föll framstupa. Comminges föll samtidigt öfver honom, så att sekundanteroa antogo dem båda för döda, Mer