Norrländska Korrespondenten – 1 juli 1873, sida 3

Vid fru Bernhardina Nordbergs graf den 28 juni 1873. Till sist ått ord jag sägå vill vid gristen, Det ordet enkelt är — wett ömt farväl! Till den som löst från jordelifvets skiften I moder jordens armar hvilar väl Sof stilla, fridfullt, som ditt förflutit, Din själ sig svingat till ett högre land, Ty döden, lifvets törnen har nu brutit. Din andelfrigjord är från jordens band. Hvad stä vi vid för graf? — Är det den rikes, Som dödeli tvingat lemna gods och gull? Hvars kropp ej mera värd är, än den likes, Som fattig bredvid göms i jordens mull. Jal hon var rik, hon ägde hjertats guld, Var vänfast, undergifven lifvets öden, Hon var en dotter god, en maka huld Hon är enhengel blifven efter döden. Vid fru Nordbergs graf. Helt nyss jag såg en älsklig blomma stå Så frisk så doftande uppå sin stängel Hon log så mildt så gladt emot det blå Då nalkades så tyst, så tyst en engel Och plockade min ros. Nu är hon stoft Jag får ej njuta, mer dess milda doft. Se der utaf vårt lif en trogen bild, Likt storm och solsken vexla fröjd och smärta Nyss stod bland oss så vänskapsfull så mild En god kamrat med trofast öppet hjerta Nu är hon borta och vid hennes bår Deås make gråter smärtans bittra tår. Från tidens stormar till en evig fred Der bortom molnen har hon från oss flyktat Sin rol hon fullgjort och ridån gått ned Ty lifvets drama har för henne lyktat Nu hvilar hennes stoft i fridsäll ro I jordens sköte i det svala bo. Sof godt, sof lungt du hulda sof i frid Ej bitter klagan må din slummer störa Ty sen vi en gång lyktat lifvets strid Skall döden oss för evigt samman föra Till dess skall vänskapens och saknans tår Bevattna minnets blommor på din bår. non nemoi.