hon lefwat minst twåhundrade år, sedan de förnä: ma glömt henne. På samma sätt har det också gått med mången religiös åsigt och med mången wetenskaplig sanning, d. w. s. med mången tanfes gång, som en tid gällt såsom wetenskaplig sanning. Massan af människor, menige man såsom man fär ger, kommer alltid ett ityce efter, i wissa fall fanske ett hundrade år eller deröfwer. Detta gör, att den stora skaran mycket ofta hyllar, fåfom höjden af wisdom, hwad bland de kunnige för länge sedan är utdömdt oh bragt i skräpwrån. Och något dylikt är äfwen fallet inom detta och hithörande områden. Sålunda upkom under Ludmig den fjortondes tid i Frankrike, mot slutet af sextonhundratalet, inom statshushållningen en åsigt, fom fade, att kontanta penningar samt guld och silfwer, af hwilka dessa präglas, äro ett lande och en enskilds rätta och bästa rikedom. Man skulle efter denna åfiat sälja mer till utlandet än man af detsamma köpte; ty i så fall måste man erhälla skilnaden i reda penningar. Ingen fan neka, att denna åsigt, som för länge sedan öfwergifwits af mer framstående wetenskapsmän och statsmän, ännu spökar både i tidningars spalter och i enskildes hjernor. Guld och silfwer äro naturligtwis af ingen betydelse i och för sig själfwa, de äro icke gagneligare än en gråsten, om det icke finnes nyttiga waror, mot hwilka jag fan utbyta dem. Om professor Nors denskiöld uppe bland Nordpolens ifar hade rundt omkring fig alla de ofantliga guldmassor, fom Frankrike i dessa dagar betalat till Tyskland, skulle han i alla fall funna både frysa och swälta ihjäl. Ingen fan göra fig gagn af penningar, der ingens ting finnes att för penningar köpa. Ett land blir alldeles ide lyckligare derför, att mycket penningar inströmma, ifall ide landets arbetskraft oh produktion samtidigt och i samma grad ökas. Följden blir blott den, att alla waror stiga till alt högre och högre pris, och att de, fom hafwa fina infomster tillmätta efter penningarnes namnwärde och icke efter deras köpduglighet, bringas i elände. Detta har Frankrike insett och betalar derför icke fin skuld till Tyskland få långsamt, att detta sista land fan hinna att smälta sitt rof; nej Franks rike bokstafligen bombarderar fin fiende med guld, och tyska folket wändas under den förfärande pris stegring, fom det franska guldet wållat. Det hela påminner om en frossares tillstånd, då han ätit tjugefem rätter mat till middagen. Denna åsigt om penningens gagnelighet framför alla andra ting kallas i allmänhet merfantiljyftes met och har warit högst förderflig för jordbruket. J alla land har hon förwridit den ekonomiska lag ftiftningen och sökt att med konstlade medel och på jordbrukets bekostnad updrifwa industrien och den utländska handeln. Detta skedde hos oss under den få kallade frihetstiden, i synnerhet under hatt partiets förderfliga öfwerwälde i slutet af Fre drik den förstes regering, då manufakturerna öfs werhopades med privilegier, statsanslag, fördelaftiga lån ur riksbanken och upmuntringar af alla flag och derigenom tillandra näringars förfäng updrefwos till en längt ifrån naturlig blomstring. Fordbruket ringaktades till det ytterligaste, och en sadan mängd arbetskrafter drogs från denna wårt fosterlands hufwudnäring, att Swerige, långt ifrån att såsom förr kunna förse sig själft med sitt fädesbehof, årligen måste införa mycket spanmäl från utlandet. Till den tiden hade jordbruket warit ett ärans yrke, wärdigt de förnämsta män och kvinnor i wårt land; men nu wardt det ansedt såsom ett simpelt od) lågt kroppsarbete. I de gamla, stora, längst förgätna tiderna hade både hjelteärans och snillets män brukat plogen och detta både hos oss och uti andra land. Nordens gamla småkonungar, jarlar, krigshöfdingar och lagmän woro alla till yrket bön: der d. w. jordbrukare. Och då romaren Plinius kildrar sitt fosterlands äldsta, skönaste dagar, oms talar han också, huru de segrande krigshöfdingarne och deras män belätne äterwände frän slagfältet till plogen. ÅJ de dagarne, säger Han, plöjdes jorden till och med af fältherrars egna händer, och marken fröjdade fig under en plogbill, kröni af lager och styrd af en landtbrukare, ryktbar för fina segrar och triumfer. Det war förit fedan flafmar började anwändas på alla områden, fom ar: bete fom att betraktas såsom wanhederligt oh lågt; men då stod också Roms undergång för dörten. — Hos of war jordbruket ännu under förfta delen af det protestantiska tidehwarfwet få aktadt, att för exempel Gustaf Wasa plägade råda och underwisa bönderna deri, medan hans gemåler sjelfwa förestodo kungsgårdarnes ladugärdar oh wisthus. Men då jordbruket, mattadt af Karl 12:3 krig, under frihetstiden sjönk tillbaka, upstod sör första gången bland oss swenskar ett alldeles nytt sätt att bedöma denna mening. Nu först blef Crik den heliges faders yrke något, som egentligen ide passade för andra än dumhufwuden. OM wi, som nu lefwa, hafwa ur tredje och fjerde hand tagit i arf denna feden yf åfigt, så att hon bland många hundra tusenden af wärt folk lefwer kvar, wisserligen förfinad och uphyfsad, men i grund och botten fig lif, lika förderflig för jordbruket, lika