(ingen enda undantagen) måste arbeta för att detta skall funna ske. Så länge hwar och en sökte att wara sig själf nog, så länge inga samhällsband kunde knytas, emedan alla kämpade emot alla, tillfredsstäldes blott få behof och näftan inga af de andliga. I den mån åter hwar och en, genom att arbeta åt andra, fick i utbyte alster af andras ar: bete, kunde alt flera förnuftiga behof tillfredsftällas. Och nul hafwa wi kommit derhän, att Hela werlden, genom de kristna folkens inflytande, ty intet utom kristendomen, kärlekens troslära, skulle kunna hafwa ästadkommit detta, att hela werlden, säger jag, äfwen i detta stycke är ett stort helt. Brasiliens kaffe wårmer wildarne kring Jshafwets stränder, Amerikas bomull fläder den fwenske bon: den, oh swenskt järn bryter bygd uti det fjerran Österlandet. Då wi första gången med wår eftertanke dröja wid det storartade system af arbete, som åftadfommer detta märkwärdiga resultat, och då själsblicken ännu är owan att skärskåda få ftora ting, förefaller det i början sasom ett trassel, ett omätligt wirrwarr af hwarandra korsande werksamheter och krafter. Man begriper intet sammanhang; myrorna i den stora werldsstacken springa ffenbartigen omkring få tokiga, som om de woro yra i huf wudet. Men efter en tid mårka wi, att somliga regelbundet färdas på en bana, audra på en ans nan, att det hela ordnar fig till tvänne hufmudströmningar, hwardera grenad i millioner armar, fom på det betydelsefullaste sätt motswara hwarandra, inwerka på hwarandra och fläta sig uti hwarandra. Dessa twå hufwudströmningar äro det andeliga och det lekamliga arbetet. Från den punkt, til hwilken wi nu kommit, wänder jag mig utan omswep till edert yrke, J, mina älskade lärjungar. Till hwilken af de twå hufmud: strömmar af arbete, fom genombrusa werlden, hö ver det? Är jordbdruket ett yrke, fom utföres med andliga eller med lekamliga krafter? Af swaret på den frågan beror äfwen lösningen af en annan, fom synes mig af stor wigt, nämligen frågan om behöfligheten eller obehöfligheten af än högre landtmannabildning. Det är wisserligen sannt, att man från den rena tankens ståndpunkt kan skilja mellan ett andligt och ett lekamligt arbete; men då wi komma till de färskilda yrkena, blir det alt swårare att säga, til hwilketdera slaget hwart och ett hörer. Wilden, fom för att mätta fin hunger, tar kräldjur med Händerna, inlägger alltid litet förftånd uti handtetingen, ty han söker upp de smakligaste och aktar fig noga att bli biten i fingrarna. Och då tänka ren, den lärdaste på jorden, det andliga arbetets man om fvällen dignar af trötthet, bewisar han just derigenom, att äfwen hans kropp, hans hjärna och nervfyftem warit med om arbetet, ty själen, den odödliga och ewigt unga, fan ej tröttna; det är kroppshyddan, hwars krafter ej räckt till. Gå wi alla yrken och werksamhetsgrenar in på lifwet, så skola wi än widare finna bekräftelse på att det smnes på jorden alls intet arbete, fom är få helt och hållet lekamligt, att intet andligt ingår deri, och intet få andligt, att det ej äfwen tager froppens krafter i anspråk; men wi hänföra en wert: samhet till det ena eller andra slaget, alteftersom ettdera synes öfwerwägande eller bjertast framträdande. OM hwilket träder då mest fram uti jordbrufet? Jag wet wäl, att det gammaldags swaret på denna fråga helt enfelt lyder som få: Jord: bruket är ett kroppsarbete, jordbrukarens fon skall lära sig plöja, så och skära och dermed punkt. Men mitt swar lyder helt annorlunda: Det måste strös salt på köttet, eljes härsknar det; och det måste läggas förstånd i jordbruket och danas fofterländsk själsodling hos jordbrukaren, eljes går yrket och fosterlandet under. Hwilketdera swaret är nu rätt? Liksom jag, för att komma till denna wändpunkt i min framställning, måst utweckla den ena tanken ur den andra, tills hela räckan war färdig, få mås ste jag nu, för att bringa ämnet widare, göra en liten historisk tillbakablick. Liksom hwarje snitt på kläderna, hwilket upfommit bland de förmögnäre samhällsklasserna, mwanligtwis sprider fig neder till massan af människor, men ej hinner dit förr, än det blifwit gammalmodigt bland folk af werld och de rika redan hunnit hitta på något nytt, få går det också inom högre WwW Ä —ö—fG—r —sä — —— . 1 a a 1 4 2 U